Sitter på golvet och lyssnar på Aimee Manns Lost in Space. Tittar ut genom mitt fönster. Får bilder i huvudet. En känsla av att jag egentligen är ganska mycket smalare och yngre och har snyggare kläder (och körkort) och att det är en regnig, mörk kväll och jag åker bil, åker från någonting, lämnar något bakom mig. Ett liv. Lämnar ett liv för ett nytt, tror jag. Det gamla livet är lite oklart, lite trasigt, värkande på något sätt, det handlar nog om kärlek och det är lite svidande, ömt och sorgligt men ändå snyggt. Allt är snyggt i mitt huvud – det kommer sig av Aimee Manns musik. Och jag är fri, fri men med lite av bagaget fortfarande med mig. Regnet smattrar mot min vindruta där inuti mitt huvud och jag vet att jag förkroppsligar längtan bort. Jag är själva essensen av förlorad, ingenting finns runt omkring mig utom rymden.
Verkligheten är att jag sitter på min runda, dammiga matta i vardagsrummet och viker enorma tvätthögar med Filurpojken i knät. Aimee Manns röst strömmar ut ur högtalarna men det är också allt som stämmer med bilderna i mitt huvud. Jag har hål i jeansen och lite mjäll och har inte varit hos en frisör på kanske ett halvår. Extrakilona från senaste graviditeten är fortfarande kvar, känslan av att sitta fast, att vara tvingande, tvångande vuxen i ett liv där det inte finns någon plats för mig – Linda, den som är jag – där det bara finns plats för den här mamman som jag blivit, som jag nu är för evigt.
Jag ammar Filurpojken där jag sitter med tvätten liggande runt mig i högar – som ett helt nytt landskap av kullar och dalar, mitt här i mitt vardagsrum. Han somnar lugnt och tungt, slappnar av i sin lilla kropp och sjunker ner och in mot mig. Så trygg. Jag lyfter upp honom bara för att få känna honom mot mitt hjärta, varm och mjuk och så extremt full av komprimerat liv, till och med när han sover.
Hela rymden finns där. Inuti honom. Och just nu är det där jag förlorar mig. I hans lukt. I känslan av honom.
I hans rymd.
Den skivan kan verkligen ta en till nya platser! Jag får alltid syn på gamla tider av den musiken.
Som när vi badade i badkaret, drack portvin och pratade om allt vi trodde att vi visste om livet.
Åh, vad jag blir glad att du skriver en rad här! Haha, det krävdes visst rätt sorts musik för att det skulle hända 🙂
Ja, exakt. Det var tider det. Jag kan verkligen längta tillbaka till det där livet ibland.
Kram!
Vad fint beskrivet, att både vara där och behöva bort ibland. Kan precis minnas hur det var. Då. När mina barn vara himla små och i behov av en. Numera är det så lätt att få båda. Och då är det fint att bli påmind.
Ja, det är på något sätt ett dubbelt liv man lever så här i småbarnsåren. Men det är lite trösterikt att tänka på att det kommer en annan tid, och att man då kan tycka att det är fint att bli påmind 🙂
Vad fint skrivet, Linda! Bra början på en måndag morgon.
Tack! 🙂
Så fint skrivet! Känner igen känslorna 🙂
Vad roligt att du skriver en rad!
Ja, jag kan tänka mig att jag inte är den enda med de här känslorna 😉 Faktum är att det var väldigt skönt att få sätta ord på dem så här. För mig är det ofta så att saker är lättare att hantera när jag formulerar dem tydligt för mig själv – eller för andra 🙂
Kram!
fint skrivet. Musik kan göra mkt med en.
Tack 🙂 Ja, musik är magiskt på det sättet. Det är få saker som påverkar mig lika mycket.
Vackert! Väldigt fin beskrivning av hur det kan vara iblan, att vilja bort men ändå inte.
Tack 🙂 Ja, min tillvaro är verkligen till bredden fylld av den där dubbelheten just nu. Och ärligt talt är det skönt att kunna göra något vackert av det, för det inte alla gånger som det känns så vackert att ha de känslorna. Trots att jag förstår att det är naturligt, och att jag inte är ensam om att känna så.