Psykologisk gestaltning handlar som jag ser det om att på ett trovärdigt sätt få fram en karaktärs reaktioner, handlingar och tankar – i stort karaktärens psykologiska processer. Det handlar om att ha en trovärdig psykologisk linje genom hela berättelsen, en linje som fungerar bättre när man har sin karaktärs drivkrafter tydliga för sig. Gestaltningen i sig kan förstås göras på olika sätt precis som när det gäller gestaltning i allmänhet. För mig känns det viktigt att låta gestaltningen av inre processer genomsyra texten i sin helhet och på alla plan: att använda sig av så många ”gestaltningsknep” som möjligt. Jag tänker att det kan göras genom inre monolog, dialog, direkt handling, men också symboliskt genom att låta andra karaktärer eller till och med saker och fenomen får gestalta en process eller ett tillstånd.
Som jag skrev häromdagen kan det krävas olika grad av trovärdighet beroende på genre och målgrupp. I regel tycker jag alltid att man ska försöka eftersträva så hög grad av trovärdighet som möjligt och aldrig chansa eller fuska. Men det finns ju mycket framgångsrika undantag från den regeln:
Inte så trovärdigt funkar ibland
Ett bra exempel på dålig psykologisk gestaltning (enligt min mening) är Harry Potter, som nog är den absolut minst trovärdiga karaktär jag någonsin stött på: han växer upp extremt isolerad i en familj av korkade, snåla, egoistiska och elaka människor som utsätter honom för både fysisk och psykisk misshandel – men utvecklas till en intelligent, generös och vänlig person utan några direkta problem kopplade till uppväxten. De enda som kan överträffa Harrys bristande psykologiska trovärdighet är förstås just familjen han växer upp i, som är skildrad på ett karikatyrartat sätt. Men det har uppenbarligen inte hindrat milliontals människor (inklusive mig själv) från att läsa och älska böckerna om Harry Potter. Det jag vill säga är alltså att det inte finns några regler utan undantag, men också att den typen av bristande psykologisk trovärdighet inte skulle accepteras i en bok skriven för vuxna, och kanske inte heller i en bok skriven för barn – om den var mer realistisk.
Karaktärer på två ben
För att förenkla tänker jag att en psykologiskt trovärdig karaktär står på två ben (stadigt och bra):
Det unika benet
Det ena benet är författarens kännedom om sin unika karaktär, det vill säga allt som rör drivkrafter, bakgrund, vad som format karaktären. Är karaktären optimist eller pessimist, introvert eller extrovert? Vad har den för relationsmönster? Fobier? Diagnoser? Klass? Sexualitet? Alla sådana detaljer bidrar till att skapa en psykologiskt trovärdig och ”hel” karaktär. Det handlar också om att ha klart för sig vad det är för inre process som karaktären genomgår under historiens gång. Oavsett om det är berättelsen ”flicka möter pojke”, eller ”hjälten räddar världen” eller någon annan berättelse, så måste huvudkaraktären (och helst några bikaraktärer också) ha en tydlig psykologisk utveckling. Jag tror att det kan vara bra att för sig själv beskriva utvecklingen så tydligt och enkelt som möjligt (karaktären ska utvecklas från blyg till utåtriktad, från rädd till modig, från dumdristig till eftertänksam eller liknande), men i själva texten behöver man inte vara så övertydlig. Det är viktigt att hela tiden ha sin karaktärs psykologiska ”palett” med sig, och komma ihåg att fråga sig själv: skulle den här karaktären verkligen göra så här? Okej att någon annan skulle göra så här, men skulle min karaktär det? Jag har själv en tendens att åtminstone i det första utkastet låta mina karaktärer bete sig ganska schablonartat och i många fall faktiskt (pinsamt nog) bete sig ungefär som jag själv skulle gjort i en liknande situation. Och det duger ju inte!
Det allmänmänskliga benet
Det andra benet är en mer allmänmänsklig psykologisk trovärdighet. Där handlar det om att veta hur människor i allmänhet reagerar i olika sammanhang och kunna gestalta det på ett trovärdigt sätt. Ett bra sätt att känna sig trygg med gestaltningen av det här benet är att faktiskt läsa in sig lite på lite allmänmänskliga psykologiska processer. Lite utvecklingspsykologi till exempel, sitter aldrig fel eftersom alla våra karaktärer (alltså, i de flesta fall) är människor och befinner sig någonstans på skalan mellan födelse och död. Nästan vad vi än väljer att skriva om som författare så beskriver vi människor som råkar ut för svåra situationer på olika sätt, och då kan det vara på sin plats att veta lite om exempelvis kristeori med krisens olika faser – och det är viktigt att komma ihåg att även positiva händelser kan leda till en form av kris (den vi kallar utvecklingskris): exempelvis att gifta sig, skaffa barn, få ett nytt jobb. Även sorgbearbetning kan vara en bra sak att ha lite mer koll på om någon av ens karaktärer råkar ut för stora förluster. En bra sak att tänka på är att en förlust kan vara även annat än dödsfall, till exempel kan man behöva bearbeta sin sorg efter att ha förlorat jobbet, sålt sitt hus, efter att vuxna barn flyttat hemifrån och så vidare.
Oavsett om man vill läsa in sig lite mer detaljerat eller inte på ämnet, så är en annan väg till att kunna beskriva sina karaktärers psykologiska processer att observera sin omgivning och sig själv. Vi är alla människor. Vi hamnar alla i kriser, sörjer, gläds, lyckas, misslyckas, stagnerar, utvecklas och så vidare. Livet i sig och människorna runt omkring oss är en fantastisk lärobok, det är bara att ta för sig av den. Jag själv gör det genom att ta alla möjliga tillfällen som dyker upp att prata med människor om hur de tänker och känner och varför de gör som de gör. Om människor inte riktigt går att prata med, så iakttar jag dem och funderar mycket över dem. Jag är också väldigt uppmärksam på mina egna processer och skriver så ofta jag har tid och ork ned dem i ett särskilt textdokument – ganska likt mina gamla dagböcker, bara mycket mer sporadiskt och mycket mer processinriktat.
Mitt tips är alltså att komma ihåg vikten av psykologisk trovärdighet och att låta gestaltningen av densamma vara en röd tråd genom hela texten. Att använda så många former av gestaltning som möjligt och att hela tiden vara trogen sin karaktärs psykologiska palett. Läs gärna om olika psykologiska processer för att få lite bättre koll. Men framförallt: var uppmärksam på människor runt omkring dig. Var uppmärksam på dig själv.
För mer djupgående tankar om gestaltning, läs gärna Livs utmärkta inlägg på hennes blogg:
Boktips för den intresserade:
Johan Cullbergs Kris och utveckling
James och Friedmans Sorgbearbetning
Hwang och Nilssons Utvecklingspsykologi
Hur tänker du om psykologisk gestaltning?
Hej! Trevlig blogg du har. Och ojojoj vad mkt jag har att läsa här. Många intressanta inlägg för författare. 🙂 Kul att du kommit så långt med romanen! Ska bli kul att se hur det fortskrider. 🙂
Välkommen hit! Kul att du uppskattar mina inlägg 🙂
Jag tycker också att det ska bli väldigt kul att se hur det fortskrider med romanen 😉
Ojojoj. Är det sådana här inlägg som du tänker skriva medan du väntar på kommentarerna från ditt manus blir jag nästan sugen på att maska med manusläsningen så det hinner komma många. 😉 Men bara nästan. Kram!
Haha! Bra att du sade ”nästan” 🙂
Jag planerar ju lite mer av den här sortens seriösa skrivtips under min viloperiod från manuset. Men det är ganska mastigt att skriva, så det blir nog inte en hel vecka med skrivtips igen framöver. Kanske mer ett skrivtips här och där. Min vana trogen kände jag mig tvungen att liksom går hårt ut från början, så att det känns som att det ”blir” något. Men sedan tar jag det nog lite lugnare. Gissar jag.
Det låter bra det! 🙂
Gillar verkligen dina texter om texter. Mycket bra!
Boken om sorgbearbetning har varit väldigt värdefull. Jag har haft nytta av den själv, jag har lånat ut den till andra, jag har haft den när jag förberett intervjuer med människor i sorg – en fantastiskt bra bok – och nu har jag nytta av den när jag skriver manus. Jag kan låta en karaktär säga: Tiden läker alla sår. Men jag som författare får inte ge sken av det är sant, karaktären får helt enkelt inte ”piggna till” bara för att tid har förflutit och inget annat (har läst flera böcker där jag märker att författaren inte vet att det är en myt och då tappar trovärdigheten).
De andra böckerna ska jag lägga på minnet.
Ofta reagerar man också rent intuitivt om man lärt känna karaktären väl och han eller hon plötsligt agerar fel. Men man måste ju också ha gjort sin research.
Roligt att du gillar inläggen! Det är faktiskt otroligt roligt att skriva också – annars skulle jag nog inte göra det 🙂
Ja, jag tycker också att det är en väldigt värdefull bok. Intressant att du har haft så mycket praktisk nytta av den – jag kan verkligen tänka mig att den var en tillgång vid intervjuer av människor i sorg.
Ja, jag tror att man för det mesta reagerar ganska intuitivt som du säger, men det är samtidigt de där tillfällena när man tänker att ”nu passar det väldigt bra att min karaktär gör/känner/tänker så här” – och vet man ingenting om till exempel sorg eller kris eller vad det nu är man skriver om, så blir det helt fel. Så research är faktiskt väldigt bra 🙂
Vilka väl genomarbetade och intressanta inlägg du skriver! Människans komplexa psyke har alltid intresserat mig och jag har fördelen att kunna hämta mycket från mina erfarenheter som socialsekreterare in i skrivandet om mina karaktärer. Cullbergs bok du nämner var en av mina favoriter under utbildningen till socionom. Jag har den kvar än efter 20 år.
Tack! Ja, det är samma för mig – att jag alltid intresserat mig väldigt mycket för människan och hennes insida. Älskar också Cullbergs bok. Han var faktiskt och höll en föreläsning under min utbildning och han känns verkligen som en fantastisk människa 🙂
Jag kan förstå dina invändningar mot Harry Potter som realistiskt oförståelig, men i princip så är nog alla karaktärer realistiskt icke trovärdiga i nån mån. Vad jag menar är att jag tror att en poäng med trovärdiga karaktärer, psykologiskt riktiga sådana är att inte bara utgå från verklighetens trovärdighet. Vad man än må mena med det. För det är i sina egna textvärldar de ska stämma. Och det finns inte en chans att man hinner skriva in alla såna detaljer utan att ta livet av läsaren genom att ge orsaker till varför t.ex. en Harry Potter ändå blir god och fin trots hopplösa familjen omkring honom. Utan då kör man bara, antingen får läsaren acceptera det eller så inte. För i fantasy t.ex. ska man ju köpa magi också.
Annars tycker jag att det är fascinerande och klokt kring karaktärer, härligt att följa med dina skrivtips.
Jag förstår vad du menar och du har ju rätt i att det är i sina egna textvärldar karaktärerna ska stämma. Och jag menar ju heller inte att man ska skriva in alla detaljer – snarare menar jag bara att man ska göra sin research ordentligt så att man verkligen förstår psykologisk orsak och verkan och kan ta ställning till hur man vill framställa något i sin text med det som underlag. När det gäller Harry Potter så tänker jag inte alls att Rowling skulle behöva förklara hur det kommer sig att Harry blir en så fin människa trots sin bakgrund. Hon skulle istället bara behöva göra familjen Dursley lite mindre karikatyr-aktiga, lite mindre ”så korkade att de faktiskt blir ondskefulla”. Om hon gav dem lite mer komplex personlighet och åtminstone varsin god egenskap så skulle det genast bli mer begripligt. Om åtminstone en av dem visade lite kärlek eller respekt gentemot Harry i alla fall delar av tiden (eller om någon annan utomstående person gjorde det), så skulle jag köpa hela historien på ett helt annat sätt.