Jag funderar över vad drivkrafter egentligen är och formulerar det så här:

En drivkraft är ett behov eller en rädsla som formar en person och genomsyrar många eller nästan alla val (eller icke-val) den personen gör.

Livslånga drivkrafter

Jag tänker ofta på drivkrafter som livslånga, antingen för att de är en del av den personlighet vi fötts med eller för att de kommer sig av händelser eller relationer i vår uppväxt som påverkat oss extremt mycket och som efter hand mer eller mindre införlivats i vår personlighet. Exempelvis: en person som växt upp under svåra ekonomiska förhållanden får en stark drivkraft att skapa och bibehålla en ekonomisk trygghet; en person som växt upp med extremt kontrollerande föräldrar får istället ett extremt behov av frihet (eller för den delen precis tvärt om – ganska ofta reagerar människor med den ena eller andra ytterligheten).

Tillfälliga drivkrafter

Men drivkrafter kan också vara tillfälliga eller periodvisa – de kan uppstå ur tillfälliga livskriser. Exempelvis: en person vars parter lämnar den kan få ett extremt stort behov av sexuell bekräftelse under en period; en person vars arbetssituation är fullkomligt okontrollerad och kaotisk kan få ett starkt kontrollbehov på hemmaplan under samma period.

Drivkrafter som aktiva eller passiva

Jag tänker också att det har betydelse att drivkrafter kan formuleras aktivt eller passivt, som behov eller rädsla. Det vill säga, antingen är ens drivkraft att kämpa för att få något, eller så är ens drivkraft att kämpa för att slippa något. Tillexempel skulle ju ”behov av att lyckas” och ”rädsla för att misslyckas” kunna se ut som två sätt att beskriva samma sak. Men det är det egentligen inte. En människa med ett behov tenderar (jag säger tenderar för att det som vanligt inte finns någon enkel sanning och inga regler utan undantag och så vidare) att vara mer aktiv, och kanske också mer positiv. Det är mer troligt att en person med behov av att lyckas verkligen kommer att lyckas än en människa som är rädd för att misslyckas. Rädsla för att misslyckas kan ibland göra en människa handlingsförlamad.

Drivkrafter fördjupar karaktärer – stora som små

Det faktum att samma typ av beteende kan vara ett resultat av helt olika drivkrafter är något jag tycker är extra användbart i relation till bikaraktärer. Det är lätt att göra sina bikaraktärer till typiska schablonbilder av människor: arbetsnarkomanen, kvinnojägaren, hon som alltid blir kär i gifta män, han som alltid ställer upp och är för snäll för sitt eget bästa. Och så vidare. För att göra sina bikaraktärer mer levande kan det vara väldigt värdefullt att bara bestämma sig för vad det är som driver personen till att agera som den gör. Om vi till exempel har en karaktär som alltid har många, ytliga relationer, kan det bero på att den personen antingen har ett behov av bekräftelse, eller att den har ett stort behov av närhet eller att den är rädd för att vara ensam. Och den drivkraften kan i sig bero på något som läsaren aldrig behöver få veta, men om vi som författare vet, kan vi använda den kunskapen till att låta något av en bikaraktärs bakgrund liksom glimra till ibland: kanske som en kort replik, kanske som en flyktig iakttagelse från en huvudkaraktär. Sådana små saker gör underverk för att undvika schablonartade karaktärer.

Den mörka drivkraften

En sak som jag funderat mycket över är något som jag brukar tänka på som ”den mörka drivkraften”. Att de flesta av oss har en sorts drivkraft som hela tiden driver oss mot situationer där vi möter det vi verkligen inte vill möta, det vi är rädda för eller flyr från. Många människor tänker på det som ”otur”, eller bara omständigheter vi inte kan påverka. Men jag är ganska säker på att vårt psyke styr mycket mer än vi någonsin kan drömma om.

Jag tror att alla människor upplever något i sina tidiga år som är smärtsamt. Det kan vara allt från summan av en hel barndom till en enskild, väldigt specifik händelse. Den vill säga allt från år av fysisk och psykisk misshandel till att man inte fick den där gröna cykeln som man önskade sig. Poängen är att den smärtsamma händelsen får oss att göra ett antagande – oftast på ett helt omedvetet plan – vi kan kalla det för ett felaktigt grundantagande. Det antagandet kan vara till exempel ”Mina behov måste alltid komma i andrahand – andras behov är alltid viktigare”, eller ”Jag är inte värd att älska”, eller ”Jag kommer aldrig att få det jag verkligen vill ha”. Och när vi sedan lever våra liv, för det mesta helt omedvetna om att vi har gjort det här antagandet, kommer vi att dras till en massa olika situationer där vi får det här grundantagandet bekräftat – precis som tungan inte kan låta bli en trasig tand, trots att det gör ont att peta där. Och vi kommer fortsätta peta där tills vi har gått till tandläkaren och fått hålet lagat. Det vill säga tills vi på något plan läkt den gamla skadan och ersatt det felaktiga grundantagandet med ett korrekt antagande, till exempel: ”Mina behov är viktiga”, eller ”Jag är värd att älska”.

Det måste inte vara så krångligt

Och hur tänker jag mig att det här går att applicera på skrivandet och våra karaktärer? Tycker jag att varenda roman eller för den delen novell måste vara en studie i psykologi? Nej. Men precis som med all research (för jag betraktar det här som research) gör vi den för att vi själva ska veta vad vi håller på med. Vi kanske använder max tio procent av all kunskap vi samlar i olika ämnen, men texten vi skriver blir bättre för att vi har koll. Dessutom är det ju en författares jobb att utsätta sina karaktärer för än det ena än det andra av saker som de är rädda för – det kommer helt enkelt ganska naturligt med uppgiften. Och jag tycker att det känns bättre – att det blir bättre, om det finns en röd tråd i allt det där som karaktären utsätts för, om det känns att det någonstans finns ett mönster (måste inte vara övertydligt, men gärna skymta fram). Det känns som att karaktären blir hel. Snarare än som att författaren bara har ansträngt sig för att ställa till det.

Jag brukar fråga mig själv:

Vad är det absolut viktigaste för den här karaktären? Varför är det så viktigt? Vad är karaktären mest rädd för? Varför är den så rädd? Vad har karaktären inom sig som gör det svårt för den att göra/få det allra viktigaste?

Mitt tips är alltså att fundera ordentligt över karaktärers drivkrafter, och deras mörka drivkrafter som jag kallar dem. Lägg lite extra energi på att fundera över bikaraktärernas drivkrafter, det brukar vara värt det. Och fundera över vad du själv tänker om drivkrafter i allmänhet, och varför inte ta en liten stund och tänka över dina egna drivkrafter. Att kunna förstå och beskriva sig själv är en ganska bra ingång till att kunna förstå och beskriva sina karaktärer, brukar jag tänka.

Hur tänker du om drivkrafter?