Lyssnade på podden Värvet häromdagen. För den som inte upptäckt den är det ett intervjuprogram där Kristoffer Triumf (skribent, redaktör och copywriter) ägnar en dryg timme åt att prata med kända och begåvade människor, för att få fram, som han säger: de oraffinerade samtalen, sanningar och lärdomar om livet. En mycket fin intention.
I programmet där han samtalar med Lena Andersson berör de allt från legalisering av cannabis till idrottspappor och förstås att skriva en roman om kärlek. Men de pratar också helt kort om biofilm. Lena säger att hon vill använda njutning till sin egen förkovran, sitt meningsbygge, och att hon sällan roas av ren underhållning. Ungefär vad jag tror att jag hade väntat mig av en så intellektuell person som Lena. Men lite mer förvånande berättar hon att när det gäller bio så sammanfaller ofta underhållning med att hon får ut något meningsfullt; att det är de storslagna hollywoodfilmerna som har präglat henne mest; till dem kan hon både njuta enormt och förstå något. Törnfåglarna och Mitt Afrika var helt avgörande för hennes romaner om kärlek och hon har sett dem hur många gånger som helst.
På något sätt känns det trösterikt. Att det kanske finns något så fundamentalt allmänmänskligt i de där stora berättelserna och stora känslorna att till och med de intellektuella giganterna lär sig mer av dem än av knepig smalfilm (som Lena säger). Det måste inte alltid vara så krångligt.
Ja visst känns det trösterikt, att allt inte alltid behöver så himla krångligt. Jag gillar själv ganska enkla texter utan en massa dolda budskap mellan raderna, men det behöver ju inte betyda att texten som helhet inte skulle kunna ha en djupare mening.
Precis! Jag gillar nog både och både enkla texter och krångliga – och båda har verkligen sin charm. Det sköna är att inte tänka att det ena är bättre eller sämre än det andra.
Tack för tipset. Jag ska lyssna på Värvet och låta mig inspireras av Lena Andersson.
Jag har också gråtit och älskat både Törnfåglarna och Mitt Afrika, så det var härliga nyheter för mig. Jag började min litterära bana med att sluka KulllaGulla-böckerna. Åh, vad jag grät.
Så det finns alltså hopp även för mig :-).
Då kommer man ju till frågan vad underhållning är. Det är lite för sent för att jag ska fördjupa mig i det just nu. Men jag återkommer ofta till Gunnar Ekelöfs ord: ”Det som är botten i dig är också botten i andra”. Vi vill nog alla bli berörda av ungefär samma saker. Och det är mycket kärlek, ofta olycklig på något sätt. Titta på det som skrivs för att underhålla. Vad handlar det om?
Ja, Kulla Gulla! Jag började också min litterära bana med henne. Jag kommer så väl ihåg sommaren mellan ettan och tvåan när jag kände mig så besviken på att vi inte hade fått läsa några ”riktiga böcker” i skolan, och mamma tog med mig till bokhyllan och plockade fram Kulla Gulla – kanske att jag skulle kunna tycka om dem? Åååå, vad jag tyckte om dem! Helt fantastiska. Jag tror att de faktiskt formade mig på väldigt många sätt. Både i vad jag gillade att läsa (långa serier om starka, envisa kvinnor och deras öden) och i vissa personlighetsdrag (viljan att hela tiden gör något för andra, som sedermera ledde mig in på socionombanan).
Och, ja, frågan om vad underhållning är kanske är lite stor för att avhandla ordentligt så här i en liten kommentar. Men du har nog rätt om Ekelöfs ord. Vi är människor. Vi berörs i mångt och mycket av samma saker.
Tror bestämt jag ska försöka hinna lyssna på den där jag också. Låter mycket intressant. Bra tips alltså.
Ja gör det! Är väldigt förtjust i hans ”intervjuform”, att liksom bara sitta och prata – om livet. Mycket bra.
Lyssnade också på den Värvet-intervjun. Tyckte den var himla bra, visst gillar man Lena? Och funderade också över det där om vad som inspirerar och som sagt, det behöver inte alltid vara så krångligt. Dessutom har de där filmerna berört massor med människor så det vore dumt att inte låta sig inspireras tänker jag 🙂
Ja, man gillar ju Lena 🙂 Hon är liksom så härligt torr och smart och rolig och känslig samtidigt.
Ja, du har verkligen rätt. Det vore dumt att inte låta sig inspireras. Jag kan ibland drabbas av en sorts (lite pinsam, jag erkänner) kultur-panik och tänka typ: Får jag verkligen gilla det här, det här är ju inte särskilt ”fint”. Men det ska jag sluta med.
Fick en Kulla-Gulla bok av mamma när jag var liten, fortfarande oläst. Jag snöade in på Kitty
Jag läste lite Kitty-böcker också, och gillade dem. Men det är ju inte alls samma sak. Kulla-Gulla är liksom… ah – hon har så mycket mer. Kanske svårt att läsa dem med samma behållning som vuxen, men de är fantastiska – alltså om man gillar den typen av böcker 🙂
Jag blev så himla förvånad att hon överhuvudtaget skrev en bok om kärlek, även om den inte är en klassisk romantisk bok riktigt 🙂 trodde liksom att hon, så intellektualist som hon är på något sätt svävade över såna där larviga mänskliga känslor som kärlek.
Jag var på en föreläsning med henne, hon pratade om de filmerna du nämnde, det var också lite förvånande.
Hej och kul att du hittat hit!
Ja, visst är det konstigt att man kan tro att intellektualism och kärlek inte borde höra ihop? Egentligen så är nog kärlek precis lika viktigt för de flesta, det handlar kanske mer om hur man förhåller sig till den. Spännande att se henne live – hon är verkligen en så otroligt intressant människa.