Under ganska många år har jag nästan enbart läst trevliga, lättsamma böcker på engelska. När jag läste en A-kurs i psykologi på Universitetet för nästan tio år sedan, började jag läsa i princip enbart på engelska för att öva mig på språket – mycket kurslitteratur var på engelska och inte alltid så lättillgänglig sådan heller. Jag valde att vid sidan av studierna bara läsa språkligt sätt enkel litteratur: fantasy och någon enstaka feelgood-roman, eftersom jag behövde något med ganska lite motstånd och något som gav mig lite lagom verklighetsflykt. Och efterhand som jag fortsatte plugga (socionomutbildningen) och sedan jobba och livet började tynga mer och mer, så fastnade jag i den väldigt enkla litterära fåran. Svunnen var den tid när jag läste Pär Lagerkvist, Sigrid Undset och Dostojevskij med oförskräckt nyfikenhet och inte ryggade undan för varken språkliga krumbukter eller ångestfyllda skildringar av verkligheten. Jag ville inte komma nära. Jag ville komma bort. Jag läste enbart av samma anledning som andra tittade på underhållningsteve: för att få en stunds enkel, kravlös avkoppling. Jag tror att det engelska språket gav mig en sorts känslomässig distans till det jag läste, en distans som jag verkligen behövde då, men som jag inte alls är intresserad av längre. Så i år läser jag på svenska.
Jag känner att jag äntligen börjar sluta cirkeln och komma tillbaka dit där jag började: till läsglädjen, nyfikenheten inför livet och människan och språket. Jag vill läsa för att upptäcka, för att lära mig, för att förkovra mig, för att se hur andra gör och hur man egentligen får till det här med gestaltning och spännande verb och ett drivet tempo. Jag vill läsa långsamt och anteckna vid sidan av, jag vill ryckas med och inspireras och sätta upp citat på kylskåpet och kolla upp vad mina gamla favoritförfattare verkligen har skrivit för böcker egentligen och jag vill läsa om deras liv och tänka på att alla författare faktiskt också är helt vanliga människor. Jag vill läsa vid köksbordet och på vardagsrumsgolvet och i soffan och i badet och i sängen och på tunnelbanan och på caféer och hos tandläkaren.
Jag vill läsa som jag gjorde när jag var nitton år.
Vad härligt det låter, att du har kommit tillbaka till läsglädjen och nyfikenheten. Att läsa sakta och begrundande och absorbera texten är en gåva, man är ofta för stressad och utbudet är så stort och man ska hinna läsa den och läsa den. I somras när jag startade min blogg hade jag en lista på böcker jag ville läsa (och lite om varför etc) men den stressade mig så mycket att jag tog bort den. Jag vill heller inte vara med i någon läsutmaning som går ut på att läsa x antal böcker i månaden. Det är säkert kul för vissa men inte för mig.
Jag blandar min läsning, högt och lågt, och båda sorter ger mig mycket, både som människa och som aspirerande författare.
Jag visste inte att du är socionom, intressant när lite mer av människan bakom bloggen tittar fram 🙂
Jag håller med om det där med listor. Jag kan skriva upp böcker som jag gärna vill läsa för att jag inte ska glömma dem, men inte offentligt. Jag är tillräckligt lättstressad ändå 😉 Ja, visst är det härligt att blanda! Jag kan verkligen uppskatta så många olika sorters böcker (bara inte deckare) och det är liksom en del av charmen att ena dagen läsa lättsmält feelgood och andra dagen läsa klassiker eller biografier. Och man lär sig ju faktiskt av allting.
Ja, jag har kommit fram till att jag nog är lite väl anonym här på bloggen – det var ju något som kändes viktigt i början men nu har min nervositet släppt lite 🙂 Så jag ska ta och uppdatera sidan ”om mig och bloggen” någon dag, med lite mer information om människan Linda 😉
Åhåjaja, det där läs-RUSET ja. Det infinner sig så sällan nuförtiden… Själv försöker jag hålla mig till något slag mittemellanläge för att inte störa ut det jag själv försöker åstadkomma med mitt manus: inte för lättsamt för då tappar jag tuggmotståndet i min egen text, men inte för svårt eller för eget för då apar jag efter och så smakar min text lite konstigt.
Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till för drygt tio år sedan när jag var arbetslös och upptäckte Harry Potter…
/Anna
Ja, RUSET, exakt det. Ett mellanläge är nog bra, det är så jag också har tänkt ganska länge. Men just därför känns det som att det här är bästa tillfället att släppa loss lite, när jag ändå har en flera månader lång paus från mitt manus 🙂
Harry Potter ja. Jag gillade inte alls dem från början. Läste de två första böckerna och höll på att förgås av ilska över att en så genialisk idé skulle falla på författarens inkompetens (håller på och filar på ett inlägg om karaktärers trovärdighet och psykologisk gestaltning där jag tar Harry Potter som exempel på det kanske sämsta jag någonsin läst i den vägen). Men sedan hittade jag Stephen Fry´s inläsning av böckerna och blev sååå såld. De är ju helt gudomliga. Dels blir ju böckerna bättre och bättre hela tiden och dels är det som om Stephen Fry´s röst bara lyfter upp allt som Rowling inte riktigt lyckas med. Jag har säker lyssnat på dem (och jag skojar inte) någonstans mellan sju och tio gånger per bok. Alltså, hela serien. Någonstans mellan sju och tio gånger.
Japp.
Men å, nu vill jag ses och prata HP! Hehehe. Jag blev helt förtrollad av konceptet och har aldrig ägnat gestaltningen någon eftertanke, men jag har hört liknande näsrynkningar från andra. Såhär med lite distans är jag nog redo att ta till mig vad andra är tveksamma till, jag kommer ändå att älska HP förbehållslöst, pojken som lärde mig läsa. 🙂
/Anna
Åh, jag vill också ses och prata HP! Jag älskar dem också förbehållslöst, och jag var länge förbryllad över det, av de anledningar Linda nämner. Karaktärsutvecklingen är ju både platt och förutsägbar och i vanliga fall brukar det reta gallfeber på mig. Men, jag tycker mig ha förstått varför det funkar så bra ändå i just det här sammanhanget. HP är liksom uppbyggd baklänges jämfört med väldigt många böcker. Karaktärerna (och deras tvivelaktiga utveckling) är bara ett av flera medel för att gestalta och bära upp världen och historien. Karaktärerna är liksom degraderade till den berättartekniska nivå där miljöbeskrivningar oftast befinner sig. Huvudrollerna har inte huvudrollerna på riktigt, det är det världen och historien som har. Sjukt spännande tycker jag.
/Liv, som läst hela serien högt för sin så småningom vuxna lillebror, och naturligtvis också läst alla böckerna själv. På svenska och engelska. Några gånger. Ja.
*Alltså; istället för det mer vanliga scenariot att händelseutvecklingen bidrar till att gestalta karaktärernas utveckling.
Det är svårt att formulera sig tydligt när man blir entusiastisk…
Anna: Jag är också verkligen förtrollad av konceptet 🙂 Det är helt fantastiska böcker. Jag tror att jag skulle ha kunnat älska dem mer förbehållslöst om jag hade läst dem för första gången när jag var yngre. Det måste vara underbart att ha dem som ”ögonöppnare” och dörr till hela den stora, vida läsvärlden.
Liv: Du har på pricken rätt, förstås! Det är verkligen historien och världen som är hela grejen, och när man väl låter sig svepas med i det så försvinner irritationen över bristerna som finns. Det är nästan det som jag tycker är det allra mest fantastiska med HP-böckerna: att jag som i vanliga fall är helt ointresserad av intrig och besatt av karaktärer – jag älskar hennes historia. Och det är inte alls bara för att världen är så sagolik och underbar, utan hennes förmåga att berätta en historia med allt vad det innebär av planteringar och förvecklingar och annat. Ibland har jag tänkt att det egentligen är Voldemort som är den verkliga huvudpersonen – han är på något sätt förutsättningen för hela historien: utan Voldemort, ingen historia. Känslan av att som läsare få vara med och sakta men säkert förstå vem han är och hur han har blivit som han blivit och hur allting hänger ihop. Den är verkligen magisk.
Åh, det där med att man ibland ”tvingas att läsa långsamt”. När jag var yngre klarade jag inte alls av det, men numera kan jag verkligen uppskatta det. Vissa böcker behöver man liksom pausa i efter en mening/ett kapitel och bara insupa hur fantastiskt man kan skriva.
Ja, precis! Igelkottens elegans är verkligen en sådan bok – jag är så glad att det var den som fick inleda mitt läsår 2015 🙂 Jag var lite bättre på det när jag var yngre, det där att läsa långsamt, men har verkligen blivit både lite lat och lite stressad med åren. Ska försöka att råda bot på det. Och saken är att ju bättre böcker man läser, desto bättre går det att läsa långsamt. Jag har helt enkelt läst lite för mycket halvdåliga böcker de senaste åren. Fram för förändring!
Instämmer helt med det du säger. Jag vill också läsa som jag gjorde när jag var i tonåren.
Ja. Det var verkligen härligt 😀
Vad fint du beskriver läsiver. Och hur man har olika sorts behov av läsning. Dessutom huvudsaken att man läser, allt ska inte vara så himla utbildande, man ska få läsa av andra orsaker också, som att uppslukas. Men det blir knepigare, ju mer man skriver själv, ju svårare är det att låta sig ryckas med och glömma bort sig själv medan man läser. Upplevde det nyligen med Wolf Hall. Där sveptes jag iväg i måååånga sidor.
Jag håller verkligen med om att det är svårt att uppslukas ju mer man skriver. Det är så himla tråkigt eftersom jag verkligen älskar att läsa, men samtidigt är det nog oundvikligt. Det gäller helt enkelt att lyckas hitta de allra bästa böckerna! Härligt att du hittade något att svepas i väg av 🙂