Tror att dottern precis som jag upplevde pepparkakshuset som ett estetiskt misslyckande. Efter att vi rivit det igår under ceremoniella former och dottern mycket nöjd för första gången fått använda den ”riktiga hammaren” och sedan matat mig och sambon med bitar från det (hon tycker inte om godis), sade hon:
”Jag vill göra ett pepparkakshus en annan gång, och då ska det bli mycket finare.”
Sådan mor, sådan dotter, kan man väl säga.
Åh, det där att lära sig att vara stolt alltså, så svårt det är. Att nöja sig med det som blev. För ärligt talat har det ju ganska lite att göra med hur pepparkakshuset eller vad det nu är faktiskt ser ut. Jag är säker på att ert var fint! Men det går alltid att hitta skavanker. Det gör jag också, på varje pepparkakshus vi gör, varje år.
Det är så dubbelt det där. Det finns någonting fint med att hela tiden vilja vidare, vilja mer och bättre. Det är en drivkraft, samtidigt som det är helt värdelöst att aldrig få vara enbart glad och stolt.
(Nej, nu kan jag inte läsa bloggar, nu måste jag jobba-jobba-jobba så jag hinner träffa dig imorgon!)
Ja, ärligt talat, vårt pepparkakshus var nog inte särskilt fint. Faktiskt inte. Men du har ju fortfarande en poäng. Även om det hade varit fint hade jag nog knappast varit nöjd. Men jag hoppas att i alla fall Buslusan hade varit nöjd om det hade varit fint.
Du har hur som helst en poäng. Jag gillar verkligen känslan av att vilja mer och bättre hela tiden, det är ju den som gör mig mer och bättre på saker. Utan den kanske jag bara skulle nöja mig med halvdant hela tiden. Å andra sidan är det verkligen supertråkigt att aldrig (i alla fall nästan aldrig) kunna njuta helt och hållet av saker man gör. Det enda vi kan trösta oss med är att vår ”mer och bättre- läggning” kommer göra oss bättre både på det vi gör och på att njuta, och tillslut kommer vi kunna njuta rätt bra av i alla fall en hel del saker 🙂
Ja! Imorgon! Imorgon!