Jag håller på med ett stycke i mitt manus nu som har gäckat mig i månader. Över ett år nästan. Det är den sortens scen som jag har otroooligt svårt att skriva. För att inta avslöja något för en eventuell testläsare kan jag bara säga att en av karaktärerna ska närvara vid ett större sammanhang där släkten är samlad och där det ska diskuteras saker. Beslut ska fattas. Order ska delas ut. Och jag har ingen aning om (i alla fall ingen större aning om) vilka hens släktingar är, eller hur saker egentligen ska diskuteras, eller vilka beslut som egentligen ska fattas. Det här är den delen av berättelsen som jag har med bara för att den måste finnas och inte av någon annan anledning. Jag brukar kalla den för intrigen. Och då menar jag alltså inte den delen av berättelsen som jag verkligen vill berätta (som egentligen är karaktärens relation med två andra karaktärer och hens inre process från ett tillstånd till ett annat), utan helt enkelt det som är mitt medel för att berätta det jag vill berätta. Det är lite så jag ser på intrigen (och jag har skrivit mer om hur jag tänker kring det här).
Det är två saker som hindrar mig. Dels är det alltså till stor del så att jag inte är intresserad av vad som ska hända här. Varför? För att det enda jag bryr mig om är mina karaktärer och det här är en scen som är full med en massa människor som jag inte betraktar som mina karaktärer. Lösning? Jag tror att jag måste göra dem till mina. Inte alla kanske, men tillräckligt många för att det ska göra en skillnad för mig. Jag behöver leka lite, pröva att titta ut genom lite olika ögon för att göra kropparna och rummet verkliga. Mycket bra insikt.
*klapp på axeln*
Men jag har också en väldigt prestationsinriktad sida. Jag tänker att om jag inte har lyckats få ihop si och så mycket x antal ord innan dagen är slut så har jag inte lyckats. Alltså känns det grymt bortkastat att ägna en massa tid åt att skriva text som jag inte kommer använda till något, text som inte räknas. Jag tänker så här fast jag vet att det egentligen är helt fel. Så nu säger jag till mig själv samma sak som jag skulle ha sagt till någon annan med liknande problem: Det viktigaste är inte att prestera x antal ord, det viktigaste är att komma framåt. Och ibland kommer man framåt på märkliga sätt, exempelvis genom att gå i cirkel om och om igen på samma plats där man står.
Så idag tar jag en dag och leker.
Usch för scener man ”måste” ha med för att de spelar så stor roll att man inte kan vara utan dem, och så bråkar de med en. Alla gånger jag kämpat med sådana scener märker jag efteråt att de inte alls flyter och passar in i texten. Har hänt att jag skrivit om rätt mycket för att hitta lösningar… Lycka till!
Ja, det är nog lite så för mig också. Det här är också ett sådant typiskt ställe där läsaren måste få en massa information (det är främst därför stycket måste vara med) och det tycker jag är fruktansvärt svårt. Jag vill ju inte infodumpa. Men jag kämpar på 🙂
Leka tror jag är helt rätt i sådana lägen. Kanske det enda sättet faktiskt. Heja heja heja! 🙂
Kram från Liv
PS. Jag älskar verkligen din blogg. Det syns nog inte riktigt, eftersom jag inte kommenterar så ofta (just nu eftersom jag läser manus på nästan all ledig tid 😉 ), men jag läser allt och varje gång får jag lust att skriva superlånga kommentarer, eller helst av allt ses och diskutera språket och skrivandet och livet och allt det där. Hurra för dig!
Tack, vad glad jag blir! Det är härligt att tänka på att du finns där ute i etern (och i verkliga livet förstås) och läser mina tankar. Hrm, alltså, de som jag skriver ner här 😉 Saknar verkligen att ses och prata om allting. Men snart får vi i alla fall en liten dejt!
Hurra för DIG, skulle jag vilja säga 😉
Det är bara att inse, varje gång man själv är ointresserad av ett stycke, kan man nog ge sig sjutton på att en presumtiv läsare kommer att tycka detsamma. Himla klokt att låta det vila lite, hitta en annan infallsvinkel och attackera vid senare tillfälle. Jag har varit på väg att stryka/slänga/elda upp en mängd tråkiga passager, men oftast hittat ett intressant perspektiv innan jag hunnit så långt. Så det mesta har nog blivit kvar ändå.
/Anna
Ja, jag tror det också. Väldigt dumt att elda upp saker i onödan 🙂 Det känns som att jag för det mesta också brukar hitta någonslags ingång till knepiga scener eller karaktärer, bara jag anstränger mig och ger det tid. Uttrycket ”det är inte du, det är jag”, brukar passa ganska bra på min relation till min text 😉