Jag har alltid varit lite av en språkfascist, ända sedan jag var ganska liten och lärde mig stava rätt. Jag blir vansinnig över särskrivningar (utom de eventuella som jag själv gör och inte märker…) och när folk inte kan skilja på de och dem, och på sin och hennes och jag avskyr det här gräsliga ”mobil-språket” som folk har med en massa förkortningar och halvt ihopdragna ord och meningar utan punkt eller stor bokstav. Vi har ett underbart, vackert språk med en massa fina regler! Och reglerna är till för att följas. I alla fall just när det gäller språket. Eller?
Det jag på senaste tiden har funderat mycket över är en del talspråksord. Nån, nåt, nånting, sån, sa. Jag har i princip aldrig använt talspråksvarianterna av de här orden. Men nu i mitt manus så kan jag ibland tycka att det känns fel och uppstyltat med den vanliga, korrekta stavningen. Särskilt en av karaktärerna har ett lite mer enkelt, korthugget språk, och i hens fall känns det verkligen inte rätt. Vissa ord känns värre än andra. Tillexempel ”sådant”, eller ”någonting” – de är på något sätt svårare att inte lägga märke till.
Jag har funderat på om det är möjligt att bara för en av karaktärerna byta ut vissa ord mot talspråk. Jag har ändå läst böcker där jag tyckt att det fungerat jättebra med talspråk och det måste inte vara fel om bara sammanhanget är rätt och det är skickligt genomfört. Å andra sidan tror jag egentligen inte det fungerar att bara låta en karaktär använda sig av talspråk och inte de andra. Då blir det som att jag vill säga att det bara är just den karaktären som egentligen pratar vanligt, och de andra går faktiskt runt och säger ”någonting” – hela ordet alltså, och ”sådant”, precis som det är skrivet. Och det är det förstås ingen som gör.
Jag bläddrade här om dagen i en översättning av en av mina favoritböcker, och insåg att den översättaren hade valt att skriva ”sa” istället för ”sade”, men inte gjort några andra ord till talspråk. Det var förmodligen för att förenkla de både många och långa dialogerna i boken, men jag tyckte att det kändes som en konstig obalans i språket när det bara var ett enda talspråkligt ord som användes. Så det är nog inget alternativ att göra någon slags ”halv” lösning.
Hur tänker ni om de här orden? Använder ni talspråk eller inte när ni skriver? Kan man blanda? Kan man undvika en del av de här orden på något sätt?
I de flesta fall skriver jag sen, nån, nånting, sånt. Se(da)n har jag oftast ändrat i text, inte alltid i dialog däremot. Och mycket handlar om att känna efter, höra, och rytm. I dialog har jag valt att skriva ”dej, mej, sej” istället för ”mig, dig, sig”. För talspråkligheten. Vet inte om det var det klokaste valet, men det är gjort och jag är okej med det. Med alla spårkval, så är det ju just det, ett val man gör. För språket lever, och förändras. Däremot skulle jag inte skriva ”sade” utan ”sa” för jag tycker att ”sade” känns lite gammaldags och att det sticker ut mer än ”sa” och det sista man vill är att en dialog blir för tydlig. I och för skriver jag oftast i presens så de ”säger” ju istället, men i alla fall. Hur som helst, så är det ett val, man kan göra hur man vill med utskrivandet, bara man bestämmer sig.
Sen håller jag fullständigt med om att man kan bli trött på hur det blandas ihop med de ord du räknar upp först, samt tillägger ”var” och ”vart” gör mig också lite trött.
Hm. Ojojoj. Det är verkligen inte lätt. Det är nästan som att jag önskade att det bara fanns ett ända sätt, så att jag slapp välja. Jag har faktiskt aldrig tyckt att ”sade” känns gammaldags, för jag är på något sätt så van vid det. Men jag inser mer och mer att det är ett problem att jag läst så himla lite litteratur på svenska de senaste åren (jag skulle kanske inte säga senaste tio åren, men kanske sju…). Jag har ingen känsla för hur folk faktiskt skriver nu för tiden. Jag läser så få romaner på svenska att varje stilgrepp eller språkval en författare gör bara blir ett uttryck för den personen för mig – fast det egentligen kanske är ett uttryck för en ändring i språket som är ganska generell. Men det är ju intressant att du blandar och gör olika i dialog och berättande text. Jag har inte ens funderat på att det fungerar att göra så. Får verkligen ta mig i kragen och läsa Martrådar nu 🙂 Jag beställde den ju på biblioteket men lyckades inte ta mig iväg och hämta den i tid.
Jag använder inte talspråk när jag skriver manus. Däremot anser jag inte sa och la vara talspråk utan snarare en modernisering av ordet, jag skriver alltså ”sa hon”, inte ”sade hon”, tycker det känns alldeles för ålderdomligt. Däremot tror jag att jag skriver ”lade”, och inte ”la”, (var tvungen att kolla i 90 för referens). I övrigt skriver jag ”någonting”, ”sådant” och hela konkarongen.
Jag tror att man oftast inte tänker på det som läsare utan uttalar det i huvudet som man skulle ha sagt det, oavsett hur författaren skriver just dessa ord. Men inga Mej, dej, nåt osv, huuu. jag stör mig f.ö på exakt de sakerna du beskriver med, och känner igen det där med att vara liten språkpolis ända sedan barnsben, haha.
Himla intressant att man kan tycka så olika om ord. Som sagt har jag inte alls en känsla av att sade (eller för den delen lade) är det minsta ålderdomligt – alltså, på ett dåligt sätt. Liiite ålderdomligt är det ju, men bara på det sättet som språket är, det finns ju ändå ganska många ord som inte uttalas precis som de stavas. Jag tror att jag stör mig mer på ord som är långa. Samma sak med mig, dig och sig, känns också helt självklart att skriva så för mig. Jag är nog egentligen ganska konventionell med språket, jag gillar när det är som det alltid har varit. Sedan gillar jag också när folk testar nya saker med språket, men jag är inte själv den som gör det.
Ja, en riktig språkpolis har jag alltid varit 🙂 Folk kan bli så irriterade på en, och ändå är det liksom helt omöjligt att inte tala om vad som är fel – eller rätt 😉
Jag skriver för ungdomar och använder mycket talspråk både i rent tal, men också tankar för att läsaren ska ”köpa” karaktären. Däremot är jag HELT emot mej istället för mig t ex. Använder inte heller ordet ”dom”. Vissa gränser får man ha…
Men jag tycker inte alls det är problem om du har en karaktär som använder talspråk och andra inte. Det finns ju en del författare som ger en karaktär dialekt och andra karaktärer inte. Om det stärker karaktären tycker jag du ska fullfölja det.
Men tänker du att jag kan ge en karaktär talspråk i dialog bara, men inte i tankar, eller både och? För jag tänker att det blir ett slags problem i just den berättande texten. För som jag ser det så är all text som inte är ren dialog en sorts vågrörelse där man zoomar in och ut ur karaktärens perspektiv. Och även om jag försöker hålla mig väldigt nära mina karaktärer (jag skriver i tredje person, presens) så finns det ju ändå stunder när jag är ganska långt ifrån och berättarrösten är nästan neutral. Och då känns det på något sätt helt fel att ha talspråkligt språk, eftersom det lite står i vägen för den där neutrala känslan.
Hm. Det blir verkligen mycket att tänka på, det här. Men jag uppskattar verkligen alla era kommentarer väldigt mycket! Det är sånt här som känns väldigt skönt att få lufta lite med andra skrivande människor 😀
Intressant om talspråk. Kom att tänka på en bok om tre barn som Elizabeth George har skrivit (Innan döden kom) och jag ska kolla hur hon gör i replikerna när barnen pratar. Blir väldigt nyfiken på hur hon fixar det, som jag minns det är boken väldigt trovärdig. Om jag hittar något matnyttigt pingar jag dig på måndag och skriver ett inlägg. Fortsatt trevlig helg 🙂
Spännande! Hoppas verkligen du hittar något matnyttigt. Jag kommer nog hålla utkik en del efter mer matnyttigt i den här vägen, för det känns inte helt lätt. Ser fram emot ett inlägg hos dig. Trevlig helg!