För mig är det nästan alltid språket som avgör om jag tycker om en text eller inte. Innehåll spelar roll, absolut. Men språket är det som bär fram innehållet och nästan vilken typ av historia som helst blir bra om språket lyfter den. Jag läser en hel del litteratur där jag tycker att språket inte håller tillräcklig kvalitet, och jag kan läsa den med viss behållning (exempelvis en hel del fantasy). Men när någon frågar mig vad som skiljer en riktigt, riktigt bra bok från en bok som är helt okej, så säger jag nästan alltid språket.
Men vad är ett riktigt bra språk? Det finns ju ingen självklar sanning. Det finns någon slags uppenbar gräns mellan det som är bra och riktigt dåligt, och där handlar det förstås om en mer teknisk hantering av språket, om grammatik och meningsbyggnad. Men sedan. Vissa älskar blomsterspråk med långa komplicerade meningar och mustiga metaforer. Vissa älskar ett enklare, stramare språk, kanske med mer framåtdriv. Ofta sitter ju språket ihop med hur man berättar sin historia: någon som skriver korta, kärnfulla meningar ägnar sig kanske inte åt långa utbroderade utseendebeskrivningar och miljöbeskrivningar på flera sidor (även om det förstås kan hända). Själv föredrar jag ofta ett lite enklare språk och inte för mycket svulstiga metaforer. Men jag tror att det absolut viktigaste är ett skönt flyt i språket, och det kan man ju ha oavsett långa eller korta meningar, oavsett metaforer. Jag är också ganska förtjust i en sorts lågmäld, lite subtil humor.
Så hur tänker jag med mitt eget språk? När jag skriver min egen text. Jag tycker det är svårt. För det är ju inte så enkelt som att jag vet vad jag gillar och därför kan jag också skriva så. Dels är det inte så enkelt – verkligen inte enkelt. Dels är det också som att jag har flera olika språk i mig för jag gillar ju faktiskt olika sorters språk. Här på bloggen finns det språk som kommer allra mest naturligt för mig. Enkelt, tydligt, ganska korta meningar. Lite lagom reflekterande med enstaka humoristiska formuleringar. Inte så speciellt, men med ett skönt flyt – är nog ungefär vad jag försöker åstadkomma. Men jag har också en mer akademisk sida, en sida som njuter av uppsatsskrivning och att få leka med myndighetstext och excellera i hänvisningar till lagar och paragrafer och skriva fotnoter och så vidare. Och jag har en mer humoristisk sida, som gillar ordlekar och krumbukter – och förstås fotnoter där också: jag är en sucker för fotnoter (det har funnits i alla fall ett humoristiskt skrivprojekt i mitt skrivande liv: en sorts queer- parodi på olika kända fantasyböcker och fantasyteman, men det blev förstås aldrig klart). Och jag har en sida som är lite mer poetisk, lite mer fri och reflekterande som oftast kommer till uttryck i dagboksanteckningar. Det är där metaforerna får lite mer svängrum.
När jag skriver mitt manus är det som att jag trevar mig fram i mina olika språkskogar och vet inte alltid riktigt var jag är. Det är ju så mycket man måste ta hänsyn till. Vilken är min exakta målgrupp och vilket språk är de vana vid? Vilket språk passar min historia överlag, och hur ska språket skilja sig mellan mina karaktärer så att jag får fram deras respektive egna röster? Jag har ju också problemet med hur mitt språk har utvecklats de senaste åren, eftersom jag hållit på så länge med samma manus skiljer sig språket i början en del från språket i slutet. Jag längtar otroligt mycket tills det är dags för mig att skriva om och redigera min nuvarande text, för att se hur jag får ihop det, och hitta fram till ett enhetligt språk i hela texten. Jag är inte säker på att det kommer bli lätt, men jag är säker på att det kommer bli roligt.
Hur tänker ni? Hur viktigt är språket för er? Vad gör ett bra språk och hur hittar ni fram till ert eget?
Det är alltid intressant att diskutera språk vs. innehåll eftersom det blir lite hönan eller ägget. Jag håller helt med dig om att ett dåligt språk kan sabba en bra historia, men samtidigt vill jag inte heller läsa en bok med vackert språk och ointressant plot. Just nu läser jag faktiskt en bok som är just så, vackert skriven men halvvägs in i boken har det fortfarande inte hänt ngt och jag börjar blir riktigt uttråkad! 🙂 I den bästa av världar vill jag såklart ha böcker med både bra språk och bra story men kan jag inte få det väljer jag nog faktiskt acceptabelt språk och bra story hellre än det motsatta. Men det beror nog på hur jag är som läsare – tristess irriterar mig mer än felaktig grammatik! 🙂
På sätt och vis kan jag hålla med om att det är lite hönan eller ägget, klart att man vill ha både och. Men som jag har skrivit om under etiketten ”intrig”, så är intrigen verkligen inte min starka sida. Självklart vill jag aldrig ha tråkigt när jag läser men jag tänker att språket hör i hop med berättandet, och att en ganska dålig historia kan bli intressant om man berättar den bra, medan en bra historia kan bli helt förstörd om man berättar den dåligt, på ett dåligt språk. Men ett acceptabelt språk är förstås helt acceptabelt 🙂
Och i slutändan kanske det handlar om att ett språk som verkligen går hem hos mig och gör mig riktigt, riktigt lycklig, på ett sätt som en bra historia inte gör. Det går ganska bra att jämföra med att en god huvudrätt aldrig kan göra mig särskilt lycklig – utom i extremt få undantagsfall – medan en god efterrätt gör mig väldigt lycklig. Det är helt enkelt en smaksak 😉
Tack för ett otroligt bra och spännande inlägg. Jag tycker att språket är oerhört viktigt. Man skulle kunna säga lite slarvigt att det är därför jag skriver. Fast jag vill ju ha en bra handling också.
Jag vet att jag någon gång mellan manus två och manus tre började hitta mitt språk. Numera känner jag både mentalt och kroppsligt när det blir som jag vill ha det. Men det är inte alltid som jag når dit och då måste jag börja läsa om min text från början för att försätta mig i rätt tonart. Det kan ta en förfärlig tid men jag har ännu inte kommit på ett sätt som passar mig bättre.
Språket får inte kännas ansträngt eller för sirligt, det ska flyta på, ha spännande verb, sparsmakat med adjektiv. Inga krångliga ord om inte handlingen kräver det. Författaren ska veta hur man berör och hur hon eller han använder korta och långa meningar för att öka eller sakta farten i läsandet.
Ja, just dit vet jag inte om jag har kommit. Men man får helt enkelt skriva och skriva om och skriva om igen.
Det låter som om vi har lite samma känsla för språket!
Åh, just det där med spännande verb är så fantastiskt, ibland tror jag att det är ett av de främsta kännetecknen på en riktigt bra författare. Men det är sjukt svårt. Jag är själv inte alls bra på det. Men jag tänker bli bättre 🙂
Och, nej, just med språket kan det väl knappast finnas några genvägar. Blir det fel måste man skriva om igen, från början. Det är ju det jag kommer få göra mer eller mindre tänker jag. Men det är värt det. För som sagt, för mig känns det som att det är språket som bär hela berättelsen.
Håller med om att språket kan avgöra om jag tycker om en bok, oavsett handlingen. När jag själv skriver spelar genre roll. För fantasy mer utsvävande och målande medans ungdomsgenren får ett rakare språk. Intressant att ta del av dina reflektioner. Språket är ju så viktigt för att fånga läsaren 🙂
Ja, precis, jag tycker att genre spelar ganska stor roll. Men det är en fin gräns mellan fantasy och ungdomsromaner ibland, ganska ofta är ju fantasy riktad mot ungdomar. Och ja, för mig är det helt enkelt språket som fångar mig, som du säger. Språket i en bok kan ju fånga mig på ungefär fyra meningar, och då behöver det egentligen inte ha hänt någonting än. Det är känslan i språket som gör att jag vaknar till och fastnar från början.
Är inte riktigt säker på om jag uppfattar dig rätt, säger du att fantasy, språket i vad du nu läst, skulle ha varit mindre bra? För en väsentlig poäng med fantasy är ju språket, att det måste jobbas med eftersom det ju tidvis beskrivs sådant man inte direkt känner till. Tycker alltså snarast tvärtom, att fantasy hör till en språkligt häftig genre, för att goda fantasyförfattare leker och använder språket så bra. Men jag kanske missförstod dig. I övrigt håller jag väl med, absolut, att språk är viktigt, och själv är jag inte så mycket för alltför mycket utsirningar, mer rakt på. För det är nu så jag skriver skönlitterärt, men också faktiskt, akademiskt.
Jag håller verkligen med om att goda fantasyförfattare är helt fantastiska – eftersom jag älskar genren så mycket 🙂 Men det finns ju dåliga fantasyförfattare, eller i alla fall sämre. Och det var i första hand dem jag syftade på. Och då menar jag ju inte alls grammatiskt eller så (är nog inte tillräckligt duktig på engelska för att ha koll på det eventuella finliret…) utan snarare berättandet. Det känns som att det finns en hel del fantasyförfattare som har ett ganska platt språk, med dålig gestaltning och mycket upprepningar och klyschiga formuleringar. Jag antar att det förstås finns en hel del sådana författare i andra genrer också, men jag har ju mest läst fantasy de senaste åren.
Vilket intressant inlägg! Språkdiskussioner är alltid kul, för alla har så olika preferenser. Jag tänker nog lite som du. Ganska avskalat, lätt och flytande språk, inga svulstiga beskrivningar eller alltför mycket långa krångliga ord eller annat som står i vägen för själva storyn. Enstaka poetiska formuleringar och subtil humor. Jag kände igen mig i mycket av det du beskrev.
Jag gillar ett levande språk med färgstarka beskrivningar. Purple prose är inte riktigt min grej, alltså överdrivet vackra formuleringar och beskrivningar som inte för berättelsen framåt eller har någon direkt uppgift annat än att låta bra.
Jag tror att språket i mitt fall har vuxit fram ur en blandning av mycket skrivande och influenser från det jag läst. Det är något som är under konstant utveckling, men på ett mer omedvetet plan. Jag jobbar en hel del med språket när jag skriver, speciellt i redigeringen, med att det ska flyta på och att meningarna liksom hakar in i varandra, men jag försöker fortfarande behålla det naturligt och lättillgängligt. Jag har en tendens till lite för långa meningar, (som du kanske redan upptäckt av att läsa den här kommentaren, lol), men även det är något jag försöker jobba på.
Kul att du gillar inlägget! Och ja, det låter som att vi har ganska lika smak 🙂
Jo, det är väl så att språket liksom växer fram växelvis från läsande och skrivande. Och precis, naturligt och lättillgängligt är väldigt viktiga egenskaper hos språket tycker jag. Det finns inget värre än när det låter krystat och ansträngt och som något ingen normal människa någonsin skulle tänka, känna eller säga. Okej – tar tillbaka onormal. Har inget emot onormala och saker de tänker, känner eller säger. Räknar ganska ofta in mig själv i kategorin onormala. Men hur som helst, du förstår vad jag menar : )
Och jag tycker inte du skriver särskilt långa meningar här. I alla fall inte på ett dåligt sätt 🙂 Långa meningar fungerar bra om de innehåller något och inte bara är ord och uttryck staplade på varandra. Det är nog mest det jag har något emot. Långt och krångligt för sakens skull.
Jag blir lyrisk av ett språk som flyter likt en älv genom ett landskap. Ibland stilla och mjukt men som böjer sig följsamt efter sina omgivningar och forsar intensivare vid nivåskillnader. Sedan när jag började skriva (2011) har jag blivit extremt petig med språket när jag läser böcker. Gestaltning, dialoger och berättelse ska harmoniera, annars tappar jag intresset. Om inte intrigen är så superspännande att jag bara inte kan låta bli att få veta slutet. Så vad gäller språket när jag skriver själv är jag en perfektionist. Åtminstone vid redigeringen. Det skulle inte hålla att peta i språket när jag skriver nytt får då är det berättelsen, intrigen som måste få fokus. Det svenska språket har alltid varit viktigt för mig, kanske därför jag skrev så mycket lyrik i tonåren och tjugoårsåldern? 🙂
Jag har också blivit extremt petig de senaste åren (alltid varit lite petig, men som sagt, nu är jag mer extremt petig), och jag antar att man kan se det som någonting ganska bra, även om det faktiskt förstör ganska många läsupplevelser. Tyvärr.
Och ja, jag har ju också det där perfektionistiska draget. För min del har jag ju ganska svårt att hålla mig ifrån petandet medan jag skriver nytt, och det är därför det tar så sjuuukt lång tid för mig. Men jag ska bli bättre på det.
Jag älskar också det svenska språket, och ja, en del dikter blev det för mig också där i tjugoårsåldern. Kanske har det något med åldern i sig att göra? 😉