På min dotters dagis har de under hösten haft till uppgift att göra en bok. Inga krav på prestation, bara fyra, fem enkla bilder och så får de berätta fritt och föräldrarna skriver ner. En fantastiskt rolig och kreativ uppgift.
De andra barnen har ritat enkla, gulliga streckgubbar som håller varandra i handen på de ungefärliga temana: Min väg till dagis, När vi åkte till simhallen, eller Jag och min mormor. Inte särkilt originellt, inte särskilt spännande, men det är ändå charmerande och det är små böcker med början, mitten och slut. Färdiga, vederbörligen dramatiserade tillsammans med pedagoger och kompisar och nu upphängda på en vägg till beskådning. Alla böcker utom dotterns, alltså.
Min fyraåriga dotter (som jag härmed kommer kalla för Buslusan – för det går ju inte an att Filurpojken har sitt eget smeknamn här på bloggen och inte hon) har gjort en Rålvarg. Så här ser den ut.
Buslusan berättar: ”Rålvargen är ett farligt djur. Den har vassa tänder och klor och suger blod. Den har tre ben på framsidan och fyra ben på baksidan. Den har en navel, som en människa. Rålvargen har en lång hals och ett huvud som kan snurra runt. Rålvargen har alla regnbågens färger och taggar på ryggen. Rålvargen äter andra djur, och trä. I rålvargens öron finns en chak-chak, en termometer som mäter hur varma och kalla rålvargarnas öron är. Deras rumpor stinker så man måste hålla för näsan. När rålvargen simmar i vattnet och ser en haj så blir rålvargen så arg att den blir röd. Rålvargars bajskorvar är jättevarma och giftiga, så om man får dem på sig måste man åka till doktorn.”
Kan ni förstå hur nöjd jag är. Jag har uppenbarligen fått en liten fantastik-författar-dotter, även om hon verkar ha mer av en dragning åt skräck än vad jag själv har. Det är i vilket fall ljuvligt, och bara en sådan explosion av kreativitet. Jag tror att boken ska handla om en dag i rålvargarnas skog och hur en rålvargsmamma får en bebis och rålvargsbarnet blir storasyskon (hett tema här i familjen). Sedan ska det också handla om natten när månen gick i bitar och föll ner i vattnet och en stjärna som också föll. Allt ska få plats på typ fyra sidor. Hur som helst. Buslusan har än så länge kommit till framsidan. Sambon har lagt ner ganska många timmar på att försöka coacha henne vidare men allt vi har lyckats uppnå är i princip att hon har ritat om framsidan tre gånger. Vi börjar helt ge upp tanken på att den ska bli klar och hängas upp tillsammans med de andra barnens verk. Vilket uttryck är det man brukar använda i sådana här lägen?
Just det ja. Äpplet faller inte långt från trädet.
I hela mitt liv har jag nog varit kvar ungefär på hennes nivå. Samma explosionsartade kreativitet. Samma oförmåga att någonsin bli klar. Det är ju ingen slump att jag inte lyckats prestera ett enda färdigt manus trots att jag är trettioåtta år och har skrivit sedan fyraårsåldern. Jag fastnar i detaljerna. Så även nu. Jag sitter här och ska skiva färdigt de sista styckena i mitt manus så att det ska gå att läsa när jag lämnar det till en första helhetsrespons om bara några dagar. Men vad gör jag? Jag petar. Småredigerar på inledningen. Och skriver det här blogginlägget (vilket i och för sig inte var så svårt eller tidsödande: jag såg rålvargen ligga där på vårt soffbord och plötsligt så liksom formulerade sig det här inlägget i princip helt ordagrant i mitt huvud, det var bara att skriva ner och ta ett litet foto).
Så trots att jag inte vågade ha det som nyårslöfte så är det ändå min stora, stora, jättesuperstora förhoppning om år 2015 – att jag till slut ska bli färdig.
Härligt med (minst) två fantastik-författare i familjen. Blev särskilt nyfiken på berättelsen om månen som gick i bitar. Vore fint att få läsa den här på din blogg.
Jag förstår din frustration när du känner att du inte blir färdig. Jag känner den själv i just detta nu. MEN… Du har definierat ditt problem och söker lösningar… och det betyder att du snart är framme!
Ja, som sagt, jag tycker att det är väldigt roligt, men jag undrar om vi någonsin kan lyckas hjälpa henne att göra klart berättelsen. Hon har också (precis som jag själv) en tendens att bli extremt arg när det inte blir som hon vill och bara lägga ner vad det än är hon gör. Och då är det för det mesta helt omöjligt att motivera henne att fortsätta.
Jag försöker tänka så också. Att se mönster är en bra början och det enda sättet att ta sig vidare. Och det ska ju ta tid att skriva en roman 🙂 När jag väl har skrivit igenom manuset från början till slut och lämnat iväg det kommer det kännas så himla mycket bättre. Då har jag på något sätt uppnått en milstolpe och jag gillar verkligen att redigera (det är ju delvis därför jag aldrig blir klar).
Jag är glad över min överraskande förmåga att bara vrålskriva. Att få in hela historien i datorn, för att SEN peta och pilla och ändra.
Förresten, Rålvargen är SÅ cool! 😀
Tack, jag tycker också att den är cool 🙂
Ja, den där förmågan att vrålskriva är verkligen något att vara tacksam över. Har det varit så för dig redan från början? Jag hoppas att jag ska lära mig. Jag är definitivt bättre på det nu än jag varit förut. Och det är väl alltid något att var tacksam över, det med.
Jag tror att det alltid har varit så för mig. Jag gör mig inte tid att stanna, och i det här fallet är ju det riktigt bra! 😀
Att se sina barns fria kreativa sida är rörande. Min äldsta dotter har alltid ritat mycket och ibland blir det väldigt bloddrypande saker men också vackra bilder man kan njuta av. Det gäller att uppmuntra så gott man kan trots att de har svårt att själva bli nöjda. Min minsta dotter är på samma sätt men jag ser ändå på kroppshållningen att hon blir glad över vårt beröm och vågar vara nöjd emellanåt.
Jag hoppas verkligen att det kan bli så att hon lär sig vara nöjd och blir glad över beröm när hon blir lite äldre. Hur gammal är din yngsta? Buslusan är tyvärr extremt självkritisk (som jag själv på många sätt – suck…). Jag fick sluta helt att rita med henne när hon var två och ett halvt lite drygt, för att hon började gråta och fick totala sammanbrott när hon inte kunde göra lika fint som jag (och då var hon verkligen – om jag får säga det själv – extremt duktig för en två och ett halvt-åring). Nu har det blivit lite bättre (och jag ritar alltid med vänster hand för att det ska bli så barnsligt som möjligt) men det är fortfarande många teckningar som åker i papperskorgen. Och måla med pensel och färg har jag inte vågat börja med igen.
Hej! Vad kul att du hittade till min blogg! Och himla kul att du skriver också! Det finns många fantasyböcker på svenska att välja på fast det beror på vad du syftar på med fantasy.
Urban fantasy: Kretsen av Maggie Stiefvater, Den vita katten av Holly Black, Outtalat av Sarah Rees Brennan, Förlorad själ / Fångade själar av Rachel Vincent. Stad av Skuggor av Cassandra Clare
Episk fantasy: Magin av Maria V. Snyder, Tankeläsaren av Kristin Cashore,
Sen finns det även fantasy utgivna av svenska författare som jag planerar själv att läsa:
Krigarhjärta av Henrik Larsson
På ödets vingar av Julia Sandström
Alla som jag har listat upp räknas som ungdomsböcker också 🙂 Hoppas att du hittar ett par tips!
Tack för tipsen! Ska kolla upp dem lite mer noggrant, men hittills känns Julia Sandströms bok mest intressant. En svensk sjuttonåring som får ganska bra recensioner, det är ju grymt!
/Linda
Hej, vilken kreativ dotter och vad kul med en till liten författare i familjen.
Beträffande det där att bli klar, ja det är alltid lika svårt, speciellt det första hela utkastet tycker jag. Redigeringen är mer kravlös på det sättet. Jag kan förstå på ett sätt att du drar på det, man kan få lite lätt ågren när man börjar bli färdig och inser att man måste lämna den där världen man skapat, karaktärerna och deras liv och problem. (även om man fortfarande kommer att få gott om tid att hänga med dem under redigeringen) Och det kan kännas jobbigt. Så jobbigt att man drar ut på det där ögonblicket där man till slut måste säga att NU! nu är jag färdig. Så jag förstår dig.
Ja, det här är ju mitt allra första första utkast (har förstått att du är en veteran i frågan) och det har tagit mig åratal att komma hit, till ”nästan färdig”. Och nu är nog mitt största problem att jag väntat med allt det svåra till sist, och det är bara det som är kvar – saker jag inte löst än, de krångligaste scenerna. Så ärligt talat är det inte alls så att jag vill hänga mer med mina karaktärer, jag vill snarare bli av med dem 🙂 Jag behöver en liten paus så att jag kan se dem klart igen. Och snart kommer jag få det också! Underbart 🙂
Shit vilken fantasi! Förstår att du måste vara en stolt förälder.
Det där med att du själv inte blir klar… SLUTA PETA. Lägg bort allt du har skrivit och skriv framåt utan att titta bakåt. NU!
Ja, jag är en ganska stolt men ändock lite frustrerad förälder 🙂
Jag VEET 🙂 Det är bara så svårt. Men idag har det gått bättre. Så jag tar ett litet steg i taget och snart har jag ändå min bestämda deadline när jag måste lämna ifrån mig manuset hur som helst. Ska bli så skönt!
Hej!
Jag hittade hit via Katarina 🙂 Vilken helt fantastisk bild och historia! Jag förstår att du är stolt! Det är svårt att bli klar, det är det. Jag har också alltid påbörjat och påbörjat men till slut bestämde jag mig för att skriva klart någon gång. Och då gick det 🙂
Lycka till med ditt manus!
Hej! Roligt att du hittat hit 🙂
Tack!
Ja, jag har ju bestämt mig för att bli klar nu också, och jag är säker på att det kommer gå den här gången, jag är verkligen motiverad och har en halt annan uppbackning nu med min skrivgrupp och hela blogg-nätverket 🙂 Men det är fortfarande frustrerande att det tar så lång tid. Jag har hållit på med det här manuset fler år än jag orkar tänka på, och varje år tänker jag att: NU kommer det blir klart. Men det blir det inte eftersom jag hela tiden utvecklas (tack och lov!) och ser mer och mer vad som inte funkar och hur långt det faktiskt är kvar. Men jag försöker tänka att jag har aldrig förut kommit så långt som jag har gjort nu, och det är ju ändå ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll. Ska kolla in hos dig nu, förstås!
/Linda
Rålvargen! Hon är underbar! (Och Buslusan låter som ett passande alias.)
Ja, jag håller med 🙂 Och hon har ju många smeknamn till vardags dottern, men Buslusan är ett av de vanligare.