När jag startade den här bloggen för nästan exakt ett halvår sedan var mitt mål att jag inom om ett år skulle ha skrivit min historia från början till slut, att den skulle ska ha blivit läst och tyckt till om av en eller ett par, tre personer och sedan någorlunda tillfixad och redigerad av mig. Jag skriver om det här och här.
Så här i halvtid börjar jag närma mig att ha skrivit min historia från början till slut, åtminstone i princip, och alltså närmar jag mig också någon slags respons på helheten. Mycket senare än jag hoppats på, men fortfarande i tid för att på sikt nå fram till mitt slutgiltiga mål.
Det är väldigt härligt och väldigt hemskt. Härligt för att jag har väntat på den här stunden i fler år än jag vågar tänka på. Härligt för att det betyder att jag kan lämna ifrån mig manuset till testläsning och äääntligen få någon annans åsikt om vad som egentligen fungerar och inte. Härligt för att min sambo som är av åsikten att jag aldrig någonsin blir klar med något alls över huvud taget kan få en liten knäpp på näsan (och det är klart, jag är inte ens i närheten av färdig på riktigt, men det är ändå en milstolpe). Hemskt för att jag sitter och läser igenom delar av manuset som jag inte läst på väldigt, väldigt länge och, ja. Det kunde ha varit bättre.
Det har hänt (ärligt talat ganska många gånger) att jag läst igenom bitar eller nästan hela mitt manus och tänkt: ”Jäklar, det här är faktiskt riktigt bra. Riktigt bra, är det. Jag kan ju skriva. Tjoho!” En underbar känsla. Det är ganska deppigt att det inte känns så nu. Men samtidigt måste jag ju ändå se det som ett enormt framsteg: jag tittar på min egen text och ser ganska tydligt vilka svagheter som finns där; språkmissar, gestaltningsmissar, tempomissar. Karaktärsmässiga skevheter. Jag har svårt att se helheten, och det är därför jag är så glad över att jag ska få respons på den. Men i det lilla kan jag titta på min text och verkligen se den på ett sätt som jag tror att jag väldigt sällan gjort förut. Delvis för att jag inte läst den på så länge, tror jag. Delvis för att jag helt enkelt utvecklats. Så trots deppigheten finns det ganska mycket att vara glad för. Det är ju det här jag vill. Jag vill bli bättre på att skriva. Jag är en författare ”in making” och det här är den vägen vi alla måste vandra.
Så jag tänker att när jag tittade på min text för några år sedan och tänkte ”Ah, det här är sjukt bra”, då var jag inte så genialisk som jag trodde. Men nu när jag tittar på den och tänker, ”Åh, det här är inte så bra som det borde vara, det kommer ta sjuuukt lång tid att få det här färdigt”, då börjar jag närma mig.
Det är så där det är. Vissa gånger otrolig eufori och hybris över att man faktiskt kan, däremellan botten och tvivel stora som svarta hål. Det gäller bara att ta sig förbi tvivlet på nåt vis, och inse att man blir bättre, att man ser vad som kan göras. Och att det alltid finns nåt man kan jobba mer med. Samt invänta euforin. Och jag tycker det låter som om du har koll på det. Heja!
Ja, jag antar att jag börjar få lite mer koll 🙂 Jag tror faktiskt att det som är allra svårast för mig är inte att acceptera att jag inte alltid skriver så bra som jag tror eller vill, utan att acceptera hur otroligt lång tid det kommer ta att bli klar. Det känns som om jag bara har staplat år efter år på varandra utan att någonsin komma framåt, inte förrän nu. Så tack och lov för det.
Ha ha. Ursäkta att jag skrattar. Men jo du, staplar år utan att komma framåt, check på det. Samtidigt, det finns nåt i skrivandet som är så otroligt fanatiskt framåtsträvande att det kan bli övermäktigt. Att hela tiden tänka framåt liksom och där tror jag att man ska behärska sig lite, och stanna i det nu texten också är. Att finnas just i den bit av textvärlden man finns i – oberoende stadium.
Ja, du har nog verkligen rätt. Precis det, att finnas i texten i nuet där man är. Det är vad man ska göra. Och ändå kan det vara så svårt ibland. För att man ju som du säger måste vara så drivande och framåtsträvande hela tiden, men också – tycker i alla fall jag – att det ibland är så grymt tråkigt att vara där i texten. Jag gillar inte när det går sjukt långsamt. Även om jag är helt med på att allt som blir bra oftast tar tid att göra och att saker måste få utvecklas i sin takt och allt det där. Till slut blir jag bara så uttråkad i alla fall. Men det är då det är så himla skönt att ta en paus och få respons och bli lite peppad igen – förhoppningsvis 🙂
Haha, vad roligt! Jag skrev just ett inlägg om precis samma sak! Att mitt manus ska läsas av någon annan än mig snart! Kul men läskigt att det är dags 😀
Då är vi i nästan exakt samma fas! Och ja, det är ju det. Kul men läskigt 🙂
Du säger så många kloka saker och man förstår när man läser att både du och din text har utvecklats under tid. Ibland när jag blir arg på mig själv för att jag aldrig blir klar försöker jag påminna mig om att det kanske måste ta tid för att det ska bli bra. Precis som att man måste hitta sin stil att skriva måste man hitta sitt sätt att göra det på.
Vad spännande att du närmar dig första deadline!
Ja, de sista åren i mitt liv har varit ganska utmanande och omtumlande på många sätt, jobbiga också förstås, men det som händer när man kommer ut ur sådana år är ofta att man märker att man utvecklats. Tack och lov – för annars skulle det verkligen kännas orättvist. Någonting måste man ju få för allt slit 🙂
Jag tror verkligen att du har rätt. Det finns lika många sätt att skriva som det finns författare, och man måste hitta sitt eget sätt. Dessutom måste man ju komma ihåg att det faktiskt inte är lätt att göra något för första gången. Eventuellt är det nästan lika svårt att göra det andra gången också, men hur som helst, man måste låta det ta den tid det behöver.
Och ja, det är faktiskt sjukt spännande! 🙂
Jag minns mitt första utkast som jag lät tre betaläsare läsa. Att de stod ut och läsa det förstår jag inte idag men det är så det är, vi utvecklas hela tiden och det är något vi aldrig får sluta med. Det är en del av skrivandet, liksom det där ständiga pendlandet mellan eufori och förtvivlan. Att ha någon som kan hjälpa en att läsa och konstruktivt tala om vad som är bra och mindre bra är ovärderligt. Som du säger så tappar man helhetsgreppet om det ibland och blir blind för detaljer som nya pigga ögon direkt kan peka på. Det första manuset man skriver på är det man får jobba mest med och jag har tappat räkningen hur många gånger jag har gått igenom mitt. Men det får vara så för ingen når målet utan att träna och göra misstag först. Kämpa på och titta inte så mycket på hur lång tid det tar utan vad du faktiskt presterar. Bara att skriva klart ett utkast från A till Ö är bara det sjukt bra jobbat så sträck på dig och le i mjugg mot din man 🙂
Hehe. Ler som sjutton här och skrattade eventuellt en del – min man kommenterade från köket att jag plötsligt verkade så glad 🙂 (har haft en lite dålig dag på det hela…) Men du har rätt förstås, jag försöker sträcka på mig allt vad jag kan här där jag ligger i min förkylningssäng.