Alla med barn i dagis- och skolåldern vet att den riktiga Luciadagen inte är idag, utan snarare igår. Det är då man går upp mitt i natten (halv sex), hoppar över duschen och grusögd äter frukost i rekordfart samtidigt som man försöker se till att man har alla dotterns Lucia-attiraljer nedpackade inklusive extra ljus till kronan (vis av erfarenheten från förra året när den åkte i golvet redan i dagishallen och de små lamporna blev ett minne blott), extra glitter, plus förstås tomtekläder till Filurpojken. Man försöker också se till att Lucialinnet inte blir för skrynkligt när man nu har strukit det bara för några timmar sedan (halv ett – strax innan Filuren behagade somna). Allt i förhoppning om att få se sitt barn stå i rad med ett gäng andra utklädda sötnosar och sjunga luciasånger falskt och i otakt.

Eller inte.

I vårt fall inbegrep frukosten en hel del gråtande från fyraåriga dottern som inte ville gå till dagis. Hon tänkte inte sjunga. Och hon tänkte inte ha på sig sitt Lucia-linne (trots att hon gillade det så mycket när hon provade det kvällen innan att hon gärna hade sovit med det om hon fått). Väl på dagis var det uppenbart helt lönlöst att försöka övertala henne, så hon satt i mitt knä och viskade (ganska högt) ”Mamma jag är hungrig” och ”Kan vi inte gå hem nu?” under hela lussandet. Så mycket för den stämningsfulla stunden.

Jag kan skratta lite åt henne, hon är som hon är. Förra året gick hon med i Luciatåget men utan Lucialinne, med trasig krona och utan att sjunga en enda liten strof. Hon har en stark vilja, och det är bra. Men samtidigt så hoppas jag av hela mitt hjärta att det ska gå över, och gå över snabbt, den här rädslan hon har för att göra saker som hon inte är säker på att hon kan (hon är inget vidare varken på sångtexter eller melodier). För hon är född med precis samma perfektionistiska ådra som jag själv. Och det är ingen lätt ådra att leva med. För min del är det nog inte förrän i vuxen ålder som jag lyckats lära mig att slappna av så pass att jag kan försöka göra saker som jag inte tror att jag är bra på, eller som jag tror inte kommer bli tillräckligt bra. Det är så onödigt. Jag önskar henne verkligen en barndom fylld av oövervinnerlig glädje, inte en barndom fylld av undvikande och otillräcklighet. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne. Det enda jag kan komma på är att jag måste bli bättre själv, på att inte bry mig om hur saker faktiskt blir, utan bara bry mig om glädjen i processen. Som igår när vi dekorerade ett pepparkakshus (köpt på ICA) och det inte blev som dottern ville (och definitivt inte som jag ville, herregud), men ingen av oss bröt ihop och trots en rätt så påfrestande dag blev någonting kvar av den som bara var ren kreativitet. Ganska explosiv kreativitet.

Kanske ett litet steg på vägen.