De senaste veckorna har min förkylning, för lite sömn och vissa, eeh, adventsförberedelser helt kört omkull mitt skrivande. Jag har faktiskt hamnat en hel vecka efter i min planering. Den planering som jag helt glömt att berätta om här på bloggen. Och planering betyder – tro det eller ej – en deadline!
För ett par veckor sedan var min underbara skrivarvän Liv från bloggen Lugn.Det ordnar sig här. Vi pratade om livet och om skrivandet och åt och fikade och promenerade och hade en härlig eftermiddag, som sig bör, skrivarvänner emellan. Och eftersom hon sedan länge erbjudit sig att läsa mitt manus i sin helhet när det är så färdigt att det är läsbart, och eftersom jag faktiskt snart är i närheten av läsbart, tyckte jag att det var lika bra med en deadline. För trots att jag vet att jag snart är klar och det inte är mycket kvar, så har jag ju mitt sätt att redigera mitt i skrivandet som gör att jag fastnar och hindras i framåtrörelsen. Jag har den där galna perfektionismen som hindrar mig från att lämna bort något ofärdigt (och ingenting blir ju någonsin färdigt) om jag har möjlighet att fortsätta pilla på det. Därför bestämde vi ett datum. Eller rättare sagt en dag. Trettondagen. Jag är inte helt hundra på vilken dag det egentligen är.
Läsbar betyder i det här skedet av mitt skrivande att jag ska ha skrivit min historia från början till slut. Men eftersom jag håller på att bli galen på mitt eget pillande och min egen långsamhet kommer jag i nödfall att tillåta en väldigt generös tolkning av ordet ”skrivit”. Det betyder att det bitvis kommer finnas text i manuset som är gulmarkerad med rader som inte är riktigt färdiga, ens om jag tänker på det som ett första utkast. Men det ska gå att förstå allt som händer och huvudpersonernas egen röst eller ton ska helst finnas med lite i de där gula partierna. Jag tror att jag kommer klara det. Och jag har väntat på den dagen jag kan lämna ifrån mig manuset för en första testläsning såååå länge. Det ska bli fullkomligt fantastiskt (och lite nervöst förstås, men på ett bra sätt)!
Bra med en deadline. Spelar ingen roll om det är ”klart”, man skriver om igen och igen och igen… Lycka till!
Tack! Och ja, precis, det är inte särskilt linjärt att skriva, har jag insett. Det är liksom mer cirkelformat 🙂
Jag förstår hur du känner. Men en testläsare kan titta på så många olika saker. Språket behöver inte vara i topptrim, försök istället få fram de scener du vill ska vara med. Skriva om och redigera kommer du göra ändå. Men jag förstår dig. Man vill verkligen att det ska vara så perfekt som möjligt innan någon annan ser det.
Ja, jag jobbar verkligen på ”good enough”, och egentligen knappt det. Jag jobbar på ATT DET SKA FINNAS EN TEXT – och det räcker. Svårt, men inte omöjligt. För precis som du säger, tanken med den här testläsningen är att få respons i första hand på historien – vad den egentligen handlar om och hur jag berättar den. Vad som fungerar och inte fungerar. Det andra får komma mer i nästa sväng.
Deadline är bra att jobba mot. Jag är i och för sig rätt disciplinerad i mitt skrivande, men jobbar alltid mot en deadline, som jag oftast satt upp själv. Och just nu, när jag skriver det vet jag att jag har en deadline som jag tydligen tänker bryta mot eftersom jag inte tagit itu med det jag ska. Och det hjälper sällan att jag försöker förklara för mig själv att jag har saker att skylla på. Deadline är deadline säger jag åt mig då. Så eftersom du skrev ditt inlägg ska jag skärpa mig idag. Ungefär nu.
Vad härligt att jag kunde bidra med incitament till skärpning 🙂 Kämpa på Mia!
Klart deadline-beroende. Borde nog ta och sätta en ordentlig, eftersom jag tydligen ligger i soffan med mobilen i stället för datorn… Vad kul att du och Liv känner varandra förresten. Lycka till med målet!
Ja, det är bra med deadlines, helt klart.
Och ja, det är väldigt kul att jag känner Liv, hon är en riktig pärla 🙂
Tack för lyckatillet, och jag håller verkligen tummarna för dig också!