När jag var liten fick jag och min tvillingbror en paketkalender av vår mamma varje år i december. Det var som en dröm. Ett paket varje dag ända fram till jul. Det behöver inte vara något speciellt i paketen, det är själva känslan, överraskningen, stämningen, som räknas. Ända sedan dess har jag längtat efter att få göra en paketkalender till mitt eget barn, för att få föra vidare den glädjen, spänningen och känslan av julmagi. I år är premiären. Min dotter är fyra år – en perfekt ålder. Men hur underbart det än har varit att göra den, så kom den till priset av två sömnlösa nätter, huvudvärk, allmänt mos i huvudet och en enorm trötthet så här i efterhand. Det är bara att erkänna det: jag har ett maniskt drag. Och ett perfektionistiskt. De passar inte så bra ihop. Faktum är att de dragen bidragit stort till att göra mig sjuk.
För dryga två år sedan blev jag utmattad, riktigt ordentligt utmattad, och har sedan dess i långsam takt återhämtat mig. Idag skulle jag säga att jag är ganska frisk, men på många sätt inte densamma som jag var innan. Utmattning förändrar. Jag är mycket långsammare, mer stresskänslig, i allmänhet lite skörare. Kanske kommer jag en dag att känna att jag är absolut och oåterkalleligt återhämtad och exakt mig själv igen, kanske inte. Oavsett hur det blir i framtiden måste jag i nuet leva med mig själv precis som jag är. Och även om det till vardags går ganska bra så finns det lägen när det blir smärtsamt tydligt att jag inte är densamma som jag varit och att det inte går att fortsätta leva på samma sätt som jag alltid gjort. Ett av de lägena visade sig vara: ”när jag gör en paketkalender till min dotter.”
Så här går det till: Jag börjar med en plan över hur paketen ska hänga (de ska hänga fritt på kanten av en hylla i dotterns rum) och då tar jag hänsyn till ett antal olika variabler, som; att paket som öppnas dagarna efter varandra inte hänger tillsammans utan med ett visst avstånd, att det måste se fint och välbalanserat ut i kalendern även efter att halva december har gått så paketen måste spridas ut jämt men liksom i två omgångar, paket som är små får inte hänga för många nära varandra, och inte heller paket som är stora, eller paket som innehåller liknande saker. Dessutom tillkommer paketens höjd i förhållande till varandra och sedan förstås hela estetiken med val av papper och snören. Det är då jag äntligen plockar fram min kartong med femton olika julklappspapper och kassen med cirka tjugo, trettio olika julklappssnören (allt förstås helt skilt från vanliga presentpapper och presentsnören, som har egna kartonger och kassar…) och sätter igång med den biten som är den roliga: att slå in paketen. Det tar väldigt lång tid för mig, med två eller tre olika sorts snören som jag ofta klipper i smala remsor, och så alla klistermärken – och blir jag inte nöjd så öppnar jag bara paketet och börjar om igen. Jag skulle kunna fortsätta beskrivningen med vilka problem som uppstår när man ska välja papper och snören och hålla ordning på vilket paket det egentligen är som ska hänga bredvid vilket och se till så att inget paket som öppnas innan eller efter men hänger någon annan stans har likadant papper, men jag hoppas att ni förstår min poäng:
Jag KAN helt enkelt inte göra något halvdant eller bara helt okej. Om det inte blir helt perfekt och precis exakt som jag vill så är det liksom ingen idé. Och för mig innebär det att ha total kontroll på hela processen. Det är helt galet. För tror ni att min fyraåriga dotter (som ändå är föremålet för all min ansträngning) bryr sig om alla detaljer, eller ens ser dem? Nej, självklart inte. Naturligtvis tycker hon att hennes paketkalender är fantastisk – och det är den, ärligt talat – men hon har ingenting att jämföra med. Jag hade kunnat slå in alla paket i samma papper och lagt dem i en skokartong. Hon hade blivit överlycklig. Och jag vet det, jag vet det verkligen, men jag kan ändå inte låta bli.
Den här sortens maniskt kreativa projekt resulterar ofta i sömnlösa nätter – för att jag alltid stannar uppe jättesent eftersom jag inte kan sluta, och för att jag sedan inte kan somna på flera timmar eftersom jag är så uppe i varv. Nu för tiden får jag tyvärr också tillbaka en massa olika symptom på stress. Men det är också väldigt roligt – och framförallt är det JAG. Det är så jag gör saker, alltid har gjort. Jag överdriver, och jag går ”all in”. Men nu är det ju så att jag har varit utmattad ganska länge. Och jag har verkligen ingen lust att göra om den här långa resan, inte ens som en liten snabbvisit. Jag vill inte vara utmattad ens en sekund till i mitt liv, och betyder det att jag måste ändra på väldigt grundläggande saker i min personlighet – ja, då får jag göra det. Jag måste förenkla.
Så därför har jag suttit tillsammans med min sambo och diskuterat vad som är viktigt så här innan jul. I vanliga fall brukar jag gå loss på millioner julklappar, flera lussebullsbak, pepparkakor, pepparkakshus (självklart ritar jag det själv och bygger själv och jag leker gärna kemist och krossar olikfärgade karameller som jag smälter i olika färgblandningar för att få regnbågsfärgade glasrutor till mina fönster…), hembakat bröd, hemgjorda chokladbiskvier, minst sju sorters eget julgodis med mera, med mera. Men nu när jag tänkte efter hur jag vill ha det i december är det två saker som verkligen känns viktiga. Att baka ett pepparkakshus med dottern (men kanske utan karamellfönster). Att få ligga på min bäddade säng i mitt välstädade sovrum och skriva på mitt manus i lugn och ro och äta chokladpraliner medan jag luktar på hyacinterna i fönstret. Allt annat kan jag egentligen hoppa över.
Och ni som orkat läsa ända till slutet av det här massiva inlägget. Hur gör ni för att orka/hinna/prioritera under den här fantastiska men erkänt mycket stressiga månaden?
Jag blir tårögd när jag läser om din utmattning och hur fina paket du vill göra till din dotters julkalender. Jag hade gjort mig en kopp kaffe som jag riktigt längtade efter och sedan när jag började läsa ditt fina inlägg så glömde jag kaffet.
Vi har en väldigt enkel jul och jag känner inga krav. Annars kan jag ställa enorma krav på mig själv. Ett exempel är nu när jag jobbar med julkalendern på min blogg: ingen kräver att jag ska ha frilagda roliga julprydnader varje dag, det har jag hittat på själv, hela kalendern är ju mitt påhitt, och jag letar efter grejer i affärer, fotograferar, frilägger, blir inte nöjd, börjar om och så vidare och så vidare. Jag har jätteroligt, men något romanskrivande blir det ju inte…
Med tanke på hur du formulerar dig är en sak säker: Jag kommer verkligen att vilja läsa din bok! Med stressa inte, låt orden komma i din takt, vi har tid att vänta.
Å, tack för dina fina ord!
Ja, det är verkligen svårt det där med kraven. Så länge man har krav på sig själv för sin egen skull och inte för andras så är det åtminstone acceptabelt tycker jag. Det är bara när det faktiskt påverkar ens egen hälsa som man måste försöka dra i tömmarna. Det är ju också så himla roligt och härligt att få verkligen hänge sig åt det man håller på med, nörda in sig totalt, liksom. Det finns en sådan glädje i det som åtminstone jag inte vill vara utan.
Och din julkalender är ju underbar, så åtminstone jag är glad att du lägger ner jobb på den 🙂
Vad starkt och långt du kommit när du talar om det och känner igen vad du behöver göra när det är något som gör det svårt igen. Och dessutom, den där kalendern låter helt ljuvlig. Jag har också varit med om en liknande, och haft såna för mina barn. Min mamma placerade alltid ut ett paket i taget för hon visste precis hur omöjligt det skulle ha varit för mig att låta bli att kolla i de andra paketen. Så det har jag också gjort med mina barn, ett paket per dag. I år blir det ingen sån kalender, för som du har jag upplevt att det också är rätt stressande, för det ska ju inte vara jättedyra grejer och allt det blir svårare när barnen blir äldre. Att hitta på små grejer varje dag.
Och jag ägnar mig åt julen enligt en annan klokhet som min mamma gav mig, man städar helst efter jul eftersom det då tenderar att vara rätt dammigt när alla hälsat på och stått i.
Din mamma låter väldigt klok 🙂 Ibland önskar jag att jag kunde ha en sådan avslappnad inställning till städande, bara för att det vore så mycket skönare. Men jag mår verkligen inte bra om det inte är fint runt omkring mig, så jag måste nog bara acceptera att jag behöver städa regelbundet, och ju speciellare tillfälle, ju mer behöver jag städa för att må bra. Besvärligt, men det är så det är.
Det där med att ta ett paket i taget är ju otroligt smart. Min mamma brukade nog inte heller alltid hänga fram alla paket samtidigt alltid, åtminstone inte alla år. Mitt problem är som vanligt att jag tycker att det är roligare och finare att ha alla paketen framme på en gång, och det är så jag vill göra. Men jag inser att det bästa vore att ändra inställning. Kanske att det blir lättare om jag tänker ”ett paket om dagen framme” som linje, istället för att jag ska ha en hel kalender framme som inte är helt färdig. Ja, jag får fundera lite till nästa år. Och har man två barn som ska ha paket blir det ju ännu viktigare att ha en smart plan.
Hej!
Jag känner igen mig i precis allt du skriver om här, mani och perfektionism, glädje och utmattning, karamellfönster och paketkalendrar. Det var en väldigt fin beskrivning av dubbelheten i den här situationen. Precis som du får jag en del problem på grund av min maniska sida, ändå skulle jag inte vilja vara utan den. (Dessutom är ju det knappast ett alternativ som står till buds. Vi är ju de vi är.) Alltså försöker jag hantera det efter bästa förmåga. Och jag har faktiskt ett tips för att slippa situationen du beskriver, när manin och perfektionismen hakar i varandra, triggar varandra. Jag jobbar med tidsbegränsningar och deadlines.
När jag ska genomföra en uppgift eller ett projekt, till exempel göra en paketkalender, bestämmer jag hur lång tid det ska få ta och när det ska vara färdigt. Jag försöker undvika att göra sådant sist på kvällen, dels eftersom det då finns en möjlighet att stanna uppe hela natten och fortsätta, dels eftersom det som du säger tar tid att varva ner. Istället bestämmer jag en konkret slutpunkt, till exempel: ”jag ska fixa det den här eftermiddagen, och vara klar senast när M. kommer hem” (vilket i praktiken betyder att jag håller på ända tills jag hör nyckeln i låset, men men). Medan jag genomför projektet resonerar jag med min perfektionistiska sida. Jag tänker: ”jag gör det här så bra som det bara är möjligt på den tid som finns tillgänglig. Jag gör det här så perfekt det kan bli under de här omständigheterna” osv osv. Jag använder mig alltså av samma psykologi som i Nanowrimo i vardagen. Jag tror inte att särskilt många omkring mig tänker på mig som perfektionist. Jag får ganska mycket gjort, och det mesta är långt ifrån perfekt. De skulle bara veta… 😉
Ett konkret decemberexempel: Varje år har min släkt ett stort pepparkaksbak, det tror jag att jag har berättat eller skrivit om någon gång. Varje år bakar jag ett pepparkakshus som inte är ett pepparkakshus. En hobbithåla, ett ånglok, en kyrka, en väderkvarn, en fyr, en berg-och-dalbana. Förra året gjorde jag och min kusin en hyfsat ambitiös modell av det japanska slottet Hirosaki, komplett med murad stengrund, böjda snedtak och drakdekorationer. Jag skulle oerhört lätt kunna falla in i perfektionism och prestationsångest i de här projekten. Jag skulle kunna få för mig att jag MÅSTE överträffa det jag bakade förra året, och att jag måste göra det varje år. Det här skulle kunna uppsluka hela min vakna tid i december. Men det gör det inte. Jag har bestämt att pepparkakshelgen bara får vara just en pepparkakshelg. Jag får vara hur ambitiös jag vill, men det måste bli klart under de två dagarna. Jag får inte förbereda någonting och inte efterarbeta. Årets pepparkaksbak är nu i helgen, alltså om tre dagar. Jag har ingen aning om vad jag ska baka för hus i år. Jag kommer att bestämma mig på tåget på väg till min faster på lördagsmorgonen, göra ritningar när jag kommit fram. Jag kommer göra delarna under lördagen och dekorera och sätta ihop huset under söndagen. Ambitionsnivån begränsas ytterligare av att vi också bakar en massa kakor, äter, och att alla kommer vilja gå och lägga sig i vettig tid på lördagskvällen, samt att andra bakar sina egna hus, så det går inte att blockera spisen för hopsättning hur länge som helst på söndagen. Trots att jag inte har den minsta lilla idé om vad jag ska baka för något (vad tycker ni? 😉 ) vet jag att det kommer att bli någonting. Det kommer inte bli den bästa pepparkaksskapelse jag skulle kunna göra. Men det kommer bli tillräckligt bra.
Den här strategin är långt ifrån perfekt. Den genererar en del problem i sig. I jobbsammanhang levererar jag oftast i sista minuten, eftersom jag börjar i sista minuten. Det har hänt att jag missat deadlines, eller tappat bort saker helt och hållet. Det försöker jag undvika genom att lära mig bli bättre på att planera. Det funkar ändå helt ok. Den för mig största faran med att jobba mycket med deadlines är att det är så lätt att skapa ett alltför fullspäckat schema. Om hela livet blir ett enda långt, evigt pågående Nanowrimo så leder det också till utmattning. Det har jag testat. Jag övar mig på att planera in vila, att förstå att allting i livet, även det som bara hela tiden pågår tar tid. Jag övar mig på att tycka att vila är viktigare än att leverera och uppfylla deadlines. Ibland går det inte att göra allt man tänkt, det är bara så det är. Jag har långt kvar till att i alla lägen hitta den balansen, men det går oändligt mycket bättre än för några år sedan.
Det som jag ännu inte lärt mig att hantera är sådant som inte riktigt går att sätta deadlines för, till exempel slutredigeringen av min bok. Det tenderar att aldrig bli klart. Men så småningom ska jag väl hitta på en strategi för det också, och till dess får jag leva med ett antal oavslutade projekt.
Jag ser också väldigt mycket fram emot att få läsa din bok. 🙂
Hoppas du får en lugn och alldeles lagom ambitiös jul. Ta hand om dig!
KRAM
/Liv
Tack så väldigt mycket Liv, för att du tog dig tid att svara så genomtänkt och utförligt och fint. Ärligt talat är det faktiskt en tröst bara att komma ihåg att det finns andra som är som jag och att det inte är något fel på mig, jag bara är en sådan här person och måste hitta mitt sätt att hantera det. Och det är en tröst att veta att det går.
Det låter som om deadlines och tidsbegränsning är grejen. Men jag undrar ärligt talat lite hur du gör för att hålla din tidsbegränsning? För min del kan jag ju bestämma att jag ska hålla på till en viss tid, men sedan bara struntar jag i det och fortsätter. En av mina svårigheter är ju förstås att jag har barn och att min ”egentid” ofta börjar halv tio på kvällen när det stora barnet sover och det inte är så mycket tid kvar innan jag borde gå och lägga mig (i ärlighetens namn är det inte så nu, för nu är jag ju ledig på dagarna och har i alla fall spridda stunder av egentid även på dagarna – så jag kan inte skylla på det just i fallet med adventskalendern).
Kanske det helt enkelt handlar om att förstå hur destruktivt det är att gå in i det där maniska. Och jag tror att jag börjar göra det nu. Lite i taget.
Som pepparkaksprojekt föreslår jag Mumintrollens fina hus, som en liten hyllning till Tove Jansson, nu när det är hennes år och allt 🙂
Jättestor kram!
/Linda
Åh, det är klart att jag ska baka Muminhuset! Vilken fantastisk idé, tack! 😀
Jo, det är klart att jag också har problem med att hålla mina tidsbegränsningar. Jag övar mig hela tiden på att hitta vad det är som gör att de funkar eller inte. Att inte ha för stora projekt på kvällarna är just en sådan sak. Dels för att det inte finns något konkret slut på kvällen, dels för att jag av någon anledning har mycket lättare för att fastna i saker då. Jag har noll tidsuppfattning efter klockan nio någon gång, så om jag inte slutat innan dess har jag lärt mig att det är kört. 😉
En annan sak som inte funkar är att bara bestämma en tid när jag ska sluta. Så lättlurad är jag inte. Då säger jag bara till mig själv; men varför då egentligen? Och sedan fortsätter jag. Deadlinen måste vara någonting yttre.
För mig är det viktigast att lyckas bryta när jag väl håller på. Jag har lättare att inte börja om/fortsätta vid ett annat tillfälle, än jag har att sluta när jag är mitt uppe i det. Alltså försöker jag skaffa en så konkret anledning som möjligt som gör det omöjligt att fortsätta just då. I din situation skulle jag till exempel ha börjat fixa med kalendern två eller tre timmar efter att jag skulle ha hämtat på dagis. Det är en yttre deadline som inte går att kompromissa med. Det skulle inte heller ha varit möjligt att fortsätta direkt efteråt eftersom det skulle ha förstört överraskningen, och dagen efter skulle jag ha fått lite mer distans till de verkliga och inbillade skönhetsfläckarna.
Men det är som sagt inte hundraprocentigt, jag har ju i grunden precis samma problem som du och jag övar mig på det här dagligen. Jag försöker också att fokusera på när jag klarar av att hantera de här situationerna, och inte vara så hård mot mig själv när jag misslyckas (vilket förstås händer). Annars blir det dubbelt jobbigt: både utmattning och en känsla av misslyckande. Jag tror vi måste ha lite tålamod med oss i det här. 🙂
KRAM!
Ja, jag antar att det är precis så jag borde göra. Försöka hitta naturliga lägen att avsluta. Som du säger så är det nästan alltid dagishämtningen. Det enda problemet med det är att om det jag ska göra är något som jag känner att jag behöver göra i lugn och ro (egentligen allt, som det är just nu), så är den enda stunden när jag kan få det på kvällen när dottern sover och sambon tar hand om Filurpojken. Men å andra sidan kanske jag är mogen att pröva utmaningen att göra viktiga saker när Filuren är med. Och som du säger, fokusera på när jag klarar av att sluta i tid, snarare än på vad som inte blev som jag tänkte 🙂
Kram!
Svår avvägning det där. För lugn och ro låter ju helt klart också som en bra grej.
Förresten: Filurpojken är ett så fint och passande smeknamn! 🙂
Förresten 2: Idéen om Muminhus har fått konkurrens, i form av planer på ett aztekiskt tempel. Vi får se vad det blir.
Kram!
Åh, vad jag känner igen mig. För två år sedan hade jag en tuff situation på jobbet som ledde till att jag fick så kraftig hjärtklappning att jag åkte in till akuten vid några tillfällen. Först fattade jag inte att det var stress det handlade om för jobbet var ju så roligt, men när jag förstod vad alla mina symptom berodde på så började jag som jag kallar det ”tänka ner” mig. Jag valde medvetet att släppa på kontrollen, intala mig att världen inte gick under om saker tog längre tid eller inte blev så himla perfekta. Jag har hamnat lite där igen men nu känner jag igen symptomen och kan hejda det i tid. Det är lite surt att jag inte fungerar och är mig själv längre men jag märker att jag mår bättre ganska snabbt när jag har det-ordnar-sig-inställningen. Och jag längtar till julen och ledigheten. Då ska jag bara slappa och skriva som du. Fram tills dess ska jag ta det så lugnt som möjligt. Julen kommer även om jag inte har huset i topptrim och ingen stör sig på det. Och skulle någon göra det får de gärna åtgärda det själva.
Ta hand om dig! Livet är faktiskt mycket roligare när man vågar släppa på kraven och njuta av nuet. Till exempel som att ligga i soffan och äta lite praliner medan man ser en film, läser eller skriver. 🙂 Kram
Oj, det låter jättejobbigt med hjärtklappningen. Men bra att du har hittat ditt sätt att hantera det (roligt nog var jag just inne hos dig och läste ditt senaste inlägg om det, precis innan jag tittade in här hos mig själv :)). Och just den där att släppa på kraven är så svårt när det är saker som man själv verkligen älskar och mår bra av. Jag är ju en människa som (galet nog) älskar att städa och egentligen bara mår bra när jag har städat omkring mig, så att släppa på städkraven är verkligen svårt, trots att jag i viss mån är tvungen nu när jag inte är riktigt på topp. Men jag gissar att det är något jag bara måste lära mig och att det faktiskt kommer att ordna sig, det med 🙂
Hoppas verkligen att det lugnar ner sig för dig med och att litteraturagenten hör av sig med ett positivt svar. Kram till dig med!
Det låter som en underbar julkalender – men kanske inte riktigt värd sitt pris. Jag tycker du är mycket klok som har tänkt igenom dina prioriteringar och vad som är viktigast. Det har jag också fått göra, stenhårt. Följande saker har jag kommit fram till är viktigast för mig.
– Baka pepparkakor (fick jag göra en stund medan Lilla umgicks med mormor).
– Adventspynta (med i alla fall några ljusstakar).
– Lyssna på julmusik (lite då och då, när Lilla inte kräver Pippisången eller något annat).
– Köpa julklappar (på internet).
– Skicka julkort (återstår ännu).
Så är det frågan om gran eller inte. Den är egentligen väldigt viktig för mig, men eftersom vi ska flytta mitt i julstöket kanske jag hoppar över den i år.
That’s it. (Kan ju tillägga att jag har lyxen att fira julafton på bortaplan med allt vad det innebär av julmat och annat som jag inte behöver engagera mig i.)
Sedan måste jag säga att jag verkligen ser fram emot det där med paketkalender, men jag får beslutsångest också. För jag vill gärna göra en egen, en sådan som jag fick när jag var liten, men nu finns ju även en Pixikalender att köpa. Och en Legokalender. Och en Playmobilkalender. Och jag inser ju att fyra olika kalendrar blir lite väl mycket.
Jag önskar dig en vacker och fridfull jul! Stora julkramar!
Ja, som småbarnsförälder är man helt enkelt tvungen att lära sig prioritera – även om jag uppenbarligen inte lyckas hela vägen 🙂
Och ja, granen är superviktig för mig med. Men med tanke på flytten och att du ändå så att säga ”får en gran” åtminstone på julafton, så är det kanske inte fel att hoppa över den.
Haha, det är inte lätt det här med paketkalendrar 🙂 Jag tror att jag kanske prövar någon av de där färdiga kalendrarna nåt år i livet när jag verkligen inte hinner/orkar göra en egen. För åtminstone halva nöjet (eller mer) för mig är att göra kalendern. Men känner man inte så måste det ju vara perfekt med de som är färdiga. Du behöver ju inte ha alla fyra samma år. En i taget är väl helt okej?
En vacker och fridfull jul önskar jag dig också. Julkram tillbaka!
Mamma hade en broderad kalender med små tygpåsar. Säkert lite jobbigt första året, men enkelt de följande. Jag och brorsan brukade få legobitar, några fler kanske på helgerna + någon chokladbit, och sista dagen fick vi beskrivningen. Fast det kanske är så dagens legokalendrar är uppbyggda? Nåja, det var skoj i alla fall!
Jag tror jag också har haft tendenser till att vara överambitiös, men det har, kanske som en skyddsmekanism, slagit över till att jag blivit ganska slarvig istället. Det känns inte som en helt angenäm lösning.
Min mamma hade också en broderad kalender, men inte med tygpåsar utan små ringar som man kunde fästa paketen i. Och jag kommer helt ärligt egentligen inte ihåg exakt vad vi brukade få, det varierad nog ganska mycket. Men jag kommer ihåg känslan 🙂
Ja, slarvig kan ju vara både och. Irriterande om saker inte blir gjorda, men det är nog bättre för hälsan än att vara överambitiös. Och jag vill verkligen poängtera att min pedantiska sida bara gör sig påmind i vissa sammanhang, nämligen de kreativa. Jag är inte så pedantisk när det gäller att kolla min mejl eller betala räkningar eller liknande.