Vår vardag har komplicerat till sig lite de senaste veckorna. Det har varit översvämning på förskolan där fyraåringen går, och översvämningen efterlämnade fuktskador under golvet, så vi har blivit evakuerade till en förskola låååångt härifrån så länge arbetet med att fixa till allting pågår. I bästa fall är det färdigt om ett par veckor, i värsta fall om två, tre månader. Det tar mig i runda slängar mellan en och en halv till två timmar att hämta på dagis. Det kunde varit värre, eller rättare sagt: det kommer att bli värre. När det börjar snöa. Men än så länge är det ändå okej. Det känns som att jag inte kan klaga, jag är ändå föräldraledig och har all tid i världen. Och jag försöker alltid tänka positivt. I alla fall till en början.

Men har ni tänkt på att det ofta är så att man inte riktigt inser hur jobbig en omständighet är innan man får en paus, ett litet andrum från omständigheten? Så är det i alla fall för mig. Jag inser just nu att evakueringsdagiset trots allt är en liten påfrestning, och en grym tidstjuv.

Hushållets fyraåring är nämligen just nu på väg i bil hem till sin farmor och farfar där hon ska stanna tills på söndag. Det betyder inga lämningar/hämtningar. Det betyder inget lekande med gosedjur/utklädningskläder/playdoh eller pärlhalsband innan middagen och inga långa nattningar efter middagen. Det betyder ingen fyraåring som ligger och hostar en i ansiktet och klappar en maniskt på armen från klockan ett på natten och fram till frukost. Det betyder tid.

Hon lämnar efter sig en sorts tystnad, en sorts tomrum med potential att fyllas med vad som helst. Jag tänker skrivande. Jag tänker manus, manus, manus. Tyvärr lämnar hon också efter sig sin (och sambons) förkylning, så jag är inte helt och hållet på topp. Men eftersom rösten är det första som försvinner på mig under en förkylning är det nästan bara ett incitament att skriva – jag menar, jag kan ju ändå inte prata och vad ska man då göra om inte odla sin kreativitet utan dåligt samvete. Bara ett par avsnitt av Blacklist och kanske något enstaka gammalt Outlander till ett glas vin ikväll. Sedan blir det jobba av.