Hade förstås tänkt posta det här inlägget förra veckan i fredags när jag började skriva det. Skulle ha passat bra eftersom det var Halloween och allt (spöööökskrivare…). Men som den småbarnsmamma jag är kan jag inte göra någonting i tid och därav kommer det lite senare än planerat.
Jag börjar så smått, så smått komma igång igen med skrivandet. Inte det faktiska textproducerandet som sådant, men det andra. Jag har tillbringat en vecka med att gå igenom hela manuset tillsammans med mina ”styrdokument”, som jag kallar dem. Det vill säga dokumentet med upplägget för kapitel och scener, som i princip är en sorts synopsis, och dokumentet där jag spaltat upp alla scener efter hur mycket som är kvar att skriva på dem, eller hur mycket som behöver redigeras. Och som man kan gissa sig till av mitt förra inlägg finns det en hel del olösta frågor och saker som liksom bara måste hittas på. Jobbigt, jobbigt. Men jag har inte börjat med att ta tjuren vid hornen och kastat mig in i allting, istället har jag börjat med att strukturera upp och uppdatera mitt synopsis där jag ändrat saker, och uppdatera de dokument där jag klippt ut vissa stycken från manuset för att kunna jobba mer fritt med dem. En hel del pyssel.
Och i fredags, när jag satt för mig själv och funderade på hur jag skulle lösa ett visst litet problem (typ ”den här personen måste känna så här inför den här saken och det måste bli så här i slutändan, men hur i hela friden ska nu det gå till egentligen?”), och inte kom fram till något vettigt, så släppte jag det eftersom jag ändå bestämt att jag inte skulle skriva eller lösa problem utan bara strukturera. Men vad händer. I nästa stycke om samma karaktärer läser jag text som jag helt glömt att jag skrivit och inser att jag redan löst problemet. Hallå! Jag har redan tänkt ut det där som jag inte visste hur jag skulle lösa, och jag har skrivit ner det och det var faktiskt inget direkt fel på det, varken lösningen eller texten. Faktiskt inte. Hur bra är det på en skala! Tjohooo! Sjukt bra. Hur läskigt är det på en skala! Huuu. Sjukt läskigt. Jag menar, vad gör jag mer som jag sedan glömmer att jag någonsin gjort?
Är det bara jag eller gör ni också så här?
Inte bara du. För man kan ju inte komma ihåg all sin genialitet i ett tjockt manus och så går man och uppfinner hjulet på nytt några gånger istället, tills man får ordning på det hela.
Haha, ja det förstås. Med den massiva genialitet som vi besitter är det kanske inte så konstigt 🙂
Jag minns ett spexmanusmöte när vi hittade repliker i dokumentet som ingen i gruppen kunde påminna sig att man varit med och skrivit – och de måste ha tillkommit gången före. 🙂
Oooh. Det var inte dåligt. Jag menar, när man är så många tycker man att NÅGON skulle ha kommit ihåg. Undrar om det är ett tecken på att ni är extremt genialiska allihop – med tanke på Mias kommentar här ovan 🙂
Det är ju en trevlig tanke. 🙂
Har varit med om liknande! Nu när jag redigerar tror jag mig veta allt vad jag har skrivit. Oftast är det så, men ibland, precis som du, upptäcker jag att jag redan har löst vissa problem och dessutom skrivit ner dem på ett ganska bra sätt.
Jag måste säga att jag älskar när det händer 🙂
Ah, jo, nog händer det. Och motsatsen också, alltså att jag vet ju att jag löst det här, och skrivit några anteckningar om det någonstans. Någonstans. Hallå… var?! Sedan kan jag ägna en hel skrivdag åt att leta efter anteckningarna, utan att finna dem.
Ja, motsatsen händer mig också, tyvärr. Alldeles för ofta. Det är sjukt retligt. Man borde verkligen ha lite bättre ordning på allting.