Jag har alltså inte kraschat på vägen till Paris, om ni skulle undra över syftningen i rubriken. Utan lite i livet, innan vi åkte iväg. Det visade sig att det fantastiska huset (som borde varit MITT) såldes till ägarnas bekanta utan att de ens hade en visning på det. Och min vana trogen fick jag då en liten livskris (precis som jag fick när det enda andra hus jag velat bo i visade sig ha lite för stora fel för att vi skulle våga satsa). Det här med att köpa hus handlar ju om så otroligt mycket mer än bara ett hus, det är verkligen livet, hela livet, som det handlar om. Var är det vi ska ha vårt liv? Hur vill vi leva det? Vad får det kosta att leva? När ska vi göra det? Vad kan vi tänka oss för kompromisser om vi inte hittar det vi drömmer om? Hos mig triggar det igång så otroligt mycket oro och rädsla för att det ska bli fel eller att det inte ska bli av alls, att periodvis blir jag helt matt och ledsen.
Och det hjälper ju heller inte att vi är så sjuka hela tiden. Tvååringen hann precis bli frisk från sina vattkoppor innan barnens farmor och farfar kom hit för att barnvakta medan jag och sambon åkte till Paris för att fira hans fyrtioårsdag. När vi kom hem efter tre dygn hade tvååringen redan blivit sjuk igen och var som en liten våt trasa av feber och mammalängtan. Nu är hela familjen smittade av samma sjuka och vi hostar i kapp här hemma medan vi stötvis försöker städa bort det vanliga kaoset. Det tar liksom ALDRIG SLUT.
Men Paris var underbart, som en overklig dröm utklippt ur vår trötta vardag. En dröm där det var vår och körsbärsträden blommade, vi fick sova på nätterna, äta frukost helt ostörda i timmar, aldrig behövde städa eller laga mat, såg en massa fina saker och drack lyxiga drinkar på mystiska små cocktailklubbar. Det var vår första resa utan barn på ungefär åtta år. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till nästa.
Och när det gäller skrivandet: det har inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna med tanke på alla sjukdomar, födelsedagar och livskriser. Men nu, äntligen, är jag igång igen. Skriver på som sjutton här från sängkanten, och snart, väldigt snart faktiskt, börjar vi närma oss att kunna skicka iväg lite text för respons. Det känns så himla roligt!
Gud, jag vet precis! Javisst, det där med VAR man ska ha sitt liv, det är fanimej stora, tunga grejer. Och sjukdom gör ingen glad, hoppfull eller handlingskraftig. Fantastiskt att ni tog er iväg till Paris! Och inte ska det behöva dröja åtta år till nästa gång.
Eller hur? Det är lite som att, ju mer jag tänker på det, desto värre blir det. Ibland behövs det en liten paus från husångesten, så Paris var verkligen perfekt på det sättet. Och jag ska verkligen se till att det inte dröjer åtta år till nästa gång 🙂
Men vad trist med huset! Och så sjukdomarna på detta. Ibland blir det bara för mycket. Håller tummarna för snabb bättring! Paris lät ju iaf fantastiskt. Det är ju en så fin stad. 🙂
Ja, lite för mycket känns exakt som vad det är just nu, och har varit ett tag. Hoppas verkligen att det här är den allra sista, riktigt ordentliga sjukdomsperioden för i år. Jag vill vara pigg och frisk och skriva och fixa i min lilla trädgård!
Tråkigt med huset, funderade precis på hur det hade gått. Hoppas det snart dyker upp ett ÄNNU bättre som blir ert! Krya på dig och skriv, skriv – jag är jättenyfiken!
Jag hoppas också att det snart dyker upp ett ännu bättre 🙂 Skriver på så gott jag kan, och DU MED! Jag är också jättenyfiken 🙂
Så tråkigt det där med huset, har varit i samma läge och försökte intala mig själv lama saker som att det ”inte var meningen att vi skulle köpa det”. Fungerade så där. Hoppas verkligen att ni hittar ett hus som passar ÄNNU bättre. Det är liksom så mycket som ska stämma, ett helt liv som ska klämmas in innanför de där väggarna.
Paris, vilken dröm! Om det vore någon ordning på tillvaron skulle det vara på ett sådant ställe man hade skrivretreat någon vecka varje år 🙂
Hehe. Jag intalar mig också att ”det inte var meningen att vi skulle köpa det”, och jag är bättre på att tro på sånt jag intalar mig, så det funkar rätt bra, trots allt. Men det hjälper egentligen inte så mycket mot själva krisen, tyvärr. Hoppas bara att det dyker upp ett hus som känns helt självklart, så att alla frågor runtomkring bara liksom besvarar sig själva. Paris känns lite dyrt att åka till bara för att ha skrivretreat, men om jag hade helt obegränsat med pengar, så SJÄLVKLART!
Så segt att det inte blev något hus den här gången. Särskilt när tankarna rullat igång och man kanske redan flyttat in mentalt. Precis när jag skrivit på hyreskontraktet för lägenheten jag bor i nu, ringde de om en annan lägenhet jag också var intresserad av. Den förföljer mig fortfarande. Jag vet inte exakt var den ligger, bara att den är i samma stadsdel och har balkong. Den där balkongen! Fastän jag trivs jättebra i min balkonglösa lägenhet är det som att jag har ett parallellt universum där jag sitter och dricker te på balkongen och skriver minst tre gånger så mycket och hundra gånger så bra som nu.
Men hurra för Paris och skrivandet! Och hoppas ni har hunnit krya på er vid det här laget.
Å, vad jobbigt! Jag förstår precis känslan – typ som fantomsmärtor efter något som man egentligen aldrig haft. Och det är ju något med att skriva på balkonger. Jag har egentligen bara gjort det en enda gång, och det är ju rätt besvärligt med ljuset (för mig funkar inte utomhus helt enkelt, bara om jag skriver för hand), men det KÄNNS som om det borde vara underbart.
Vi har typ nästan kryat på oss, sjukt nog. Jag har förhoppningar om att nästa vecka ska vara vab-fri och sjukdomsfri. Men å andra sidan har jag haft exakt den förhoppningen varenda vecka sedan i mitten av januari, och hittills haft fel nästan varenda gång 😉
Å vad jobbigt och roligt på en gång med sjukdomar och Paris. Och herregud, livet livet. Det är ju allt det där med att köpa hus. Eller vad stort man än ska köpa.
Men livet, ja det är alltid där på nåt vis också medan man skulle behöva göra lite annat. Det lever på.
Jo, precis så är det. Jag ba: ”Hallå livet! Jag skulle liksom behöva skriva lite också!” 😉
Att leta hus är stora saker. Viktigt som tusan! Jag känner verkligen med dig att det där drömhuset snuvades framför näsan på er. Men du kommer över det. Det är ett sorts sorgearbete men det kommer fler hus och som ni tom kan tycka är ännu bättre än det ni först ville ha. Man hinner ändra sig många gånger under husletarresan. Been there done that 🙂 Håller tummarna att ni snart hittar något ni kan skapa er framtid i. Bra att du är igång och skriver för inget är bättre mot hjärtesorg än kreativitet. Kram
Ja, jag tänker att det måste gå att hitta något som känns rätt, hur svårt det än är. Det får ta den tid det tar. Och du har rätt, kreativitet är det bästa! Det gäller att hålla sig sysselsatt med något som verkligen upptar hela ens varelse. Så jag jobbar på det!