Förra helgen var jag och Liv och Anna och Emelie och lite annat folk på det eminenta Idébageriet, där vi skrev och tänkte och pratade och fikade och åt och vilade och hade allmänt trevligt. Det var GRYMT inspirerande (och jag kan varmt rekommendera det så håll utkik på Idébageriets hemsida efter nästa skrivhelg, så kanske vi ses där!). Jag ägnade ena dagen åt mitt eget manus, och andra dagen åt mitt och Livs gemensamma manus. Fick inte så mycket text producerad som jag kanske hade hoppats, men däremot gjorde jag fantastiska problemlösargenombrott, och fick en otroligt massa tänkt och uppstyrt – vilket nästan är mer värt än faktiskt text. Så: tankad med inspiration kände jag mig superladdad inför mina tre skrivdagar i veckan – men kom hem till sjuka barn. Och jag har inte fått en enda rad skriven sedan dess.
Men. Galet nog är det inte alls barnens fel att jag inte har skrivit (bara lite). Det värsta var nämligen (och det går ju att diskutera användningen av ordet ”värsta” här) att jag hittade ett hus. Eller hittade och hittade. Jag såg det på Hemnet. Det ligger ute som ”kommande försäljning”, vilket betyder att det kanske kommer säljas i maj, kanske i oktober, kanske nästa år, eller inte alls. Hur som helst. Jag hittade huset, och jag liksom bara: ”Där är det ju! Det är ju MITT HUS! Det är DÄR VI SKA BOOOOOOO!”
Och sedan dess skriver jag helt enkelt inte. Jag funderar istället på tapeter, kakel, golv, var vi ska få plats med pianot, var kattluckan ska sitta, om det går att få till en väggfast bokhylla någonstans, vilken sorts rabatt jag ska ha var någonstans i trädgården, och hur det ska se ut i min skrivstuga – för ja, det finns en fristående gäststuga, och den skulle få bli mitt arbetsrum. Jag vet att jag inte borde. Alltså, jag borde inte tänka så här. Jag trillar rakt in i mitt lite maniska tillstånd och klarar inte av att sluta. Alldeles nyss var jag tvungen att avbryta dammsugningen för gå in på Hemnet och kolla igen hur det ser ut i vardagsrummet i huset, för – var i hela friden ska vi ställa julgranen?! Och istället för att skriva eller läsa eller leka med min vattenkoppiga sexåring sitter jag och skissar på blomsterrabatter med olika teman och funderar på hur besvärligt det egentligen kan vara att beställa tulpanlökar från Holland.
Ni fattar. Det är SÅ förmycket, SÅ förtidigt, I värsta fall helt i onödan.
Aaargh!
(Och behöver jag säga att jag kommer DÖ om vi inte får köpa det här huset?)
Haha, jag dör ? Hög igenkänning på det där, och vilken tur att det bara är något halvår kvar tills det kommer ut ”på riktigt” ? Måste berömma dig för självkännedomen här, är inte helt säker på att jag skulle märka att jag var lite manisk i ett så tidigt skede ?
Skönt att höra att jag inte är ensam om den här sortens mani 😉
Jo, eftersom jag varit utmattad under flera år har jag också varit tvungen att lära mig se tecknen på det där maniska tillståndet, för att kunna bryta det i tid och inte landa i ännu en utmattning. Så det är liksom en överlevnadsgrej, kan man säga.
Jag övar fortfarande på att upptäcka när det händer, tror faktiskt att det där är en stor anledning till att jag med körde mig själv in i utmattning. Skulle behöva någon som gick bredvid HELA TIDEN, som kunde säga till 🙂
Ja, jag vet vad du menar. Jag har nog lyckats bli den som går bredvid hela tiden och kan säga till. Däremot har jag inte lyckats bli den som lyssnar och gör som jag säger 🙂 Det är liksom otroligt mycket lättare att se och uppmärksamma ett mönster än att faktiskt göra något åt det.
Så spännande, hoppas att huset kommer ut till försäljning snart och att ni får köpa det! Samt att du kommer ur den första förälskelsefasen och kan få lite annat gjort tills det blir skarpt läge 🙂 Kram!
Tack och lov kom jag ur den första fasen efter någon vecka, nu är jag inne i tvivelsfasen: Kommer det verkligen att vara lika fint i verkligheten som i mitt huvud? Kommer jag ens att vilja bo i Södertälje, egentligen (för det är där det ligger). Ja, alltid är det något jag är upptagen med 😉
Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaka dem igen 🙂 Lycka till hur som helst!
Tack! 😉
Åh, jag håller alla mina tummar för att det blir ditt hus, ert hus, till slut! Och ja, jag fattar verkligen, det där maniska tillståndet är svårt att undvika ibland. I lagom dos kan det till och med vara ganska härligt, men hoppas du kan fokusera på något annat emellan åt så det inte blir för jobbigt. Och om inte så är det bara att ringa och prata tapeter och tulpanlökar, hur mycket som helst. 🙂
KRAM!
Ja, det är ju verkligen härligt med det där maniska tillståndet, på vissa sätt i alla fall. En del av mig älskar det verkligen, det är bara det där lilla faktumet att resten av livet blir så himla lidande när jag inte har någon energi över till det. TACK för att du finns och är en sådan klippa Liv! Det är underbart att veta att jag kan ringa och prata om precis vad som än faller mig in 😉
Åh, det låter så härligt ändå! Hoppas verkligen att det blir ert hus så småningom. Och du löste ju en massa manusproblem härom helgen! Rid på den vågen en stund.
Ja, det är ganska härligt trots allt 🙂 Nu har jag som sagt kommit in i tvivel-fasen, men får vi väl titta på huset så kanske det blir mer tydligt. Jag önskar bara att det ska bli klart, att vi ska ha ett hus som vi vet att vi vill bo i. Och jag HAR äntligen kommit igång igen med skrivandet – även om det går lite trögt så kan jag fokusera bättre nu, tack och lov 😉
Jag är precis likadan och flyttar in i tanken långt innan jag ens vet om det är möjligt. Har allt klart på några minuter nästan. ?
Låter roligt att träffas så där. Och ditt och Livs projekt är jag så nyfiken på. ?
Det var verkligen jätteroligt att träffas på Idébageriet och prata lite skrivande och inspireras av varandra. Jag kan absolut rekommendera det. Var bor du någonstans? Det är ju öppet för alla som är intresserade, så du är jättevälkommen om du har möjlighet att komma dit 🙂