För ett tag sedan lyssnade jag på en jättefin inspelning av Abigail Tarttelins Golden Boy på Storytel. Flera olika uppläsare gjorde ett fantastiskt jobb med de olika karaktärerna – det var verkligen väldigt länge sedan jag lyssnade på en inspelning av sådan kvalitet. Helt grym. Boken är välskriven, det är ett otroligt intressant och viktigt innehåll, berörande liksom nästan av princip. Och ändå lämnade den mig nästan helt oberörd. Alltså känslomässigt. Jag vet ju att alla i hela världen älskar Golden Boy, så jag inser att jag sticker ut hakan liten här, och därför tänkte jag dela med mig lite av mina funderingar runt varför jag inte sällar mig till den jublande kören av frälsta läsare. Fast det är förstås klart att jag är frälst i princip, jag tycker att alla PRECIS ALLA I HELA VÄRLDEN ska läsa den här boken. Det var bara inte en sådan läsupplevelse för mig som det verkar ha varit för många andra.
(För er som inte känner till boken: den handlar om 16-årige Max som är begåvad, populär, snygg, älskar fotboll och tjejer, men också är intersex. Han har både ett manligt och ett kvinnligt könsorgan. Det är hemligt för alla utom hans föräldrar och hans bästa barndomsvän och han har egentligen aldrig funderat så himla mycket på det, men i början av berättelsen händer något som vänder upp och ner på allting i hans och familjens liv och startar en mycket ångestfylld identitetskris)
Jag kan se tre anledningar till varför den inte når hela vägen in i mig:
För det första saknar den språkligt sett det där lilla extra. Jag säger inte att det är något fel på språket, för det är det inte. Men den har inte det där unika, personliga som går att få exempelvis från Jandy Nelson eller Rainbow Rowell, och som jag älskar. Språket är för mig det absolut viktigaste i en bok, så när det inte verkligen glänser, tar det alltid ner läsupplevelsen lite.
För det andra så upplever jag hela boken som en sorts otroligt stor, extremt snygg infodump. Vilket i sig inte alls är fel, det är nog precis vad världen behöver, men det tar också ner läsupplevelsen för mig. Det jag menar är att boken är så full av information om intersexualitet, från Max´s journal, saker hans läkare berättar, från google och sedan dessutom all den här informationen bearbetad hos Max och transformerad till förklaringar om hur det är att vara intersex som han ger till sin lillebror. Det är otroligt fina förklaringar, och relationen mellan Max och hans lillebror är en av bokens verkligt starka kort, och jag tror inte att Tarttelin hade kunnat göra det bättre – men sammanlagt blir det helt enkelt lite mycket förklaringar för min smak. Förstår ni hur jag menar?
Och för det tredje och viktigaste: Redan efter bara ett par sidor, var min enda tanke ”Å nej, det kommer sluta med att han tar livet av sig. Fan också, kommer det här att vara en sådan bok?” Och där och då, tror jag att jag känslomässigt reserverade mig, så att säga. Om jag tror att huvudpersonen kommer dö en tragisk och meningslös död på grund av samhällets ogillande och fördomar, då kan jag helt enkelt inte engagera mig på djupet. Det är för smärtsamt, och dessutom är det sjukt irriterande. (För, har vi inte haft nog av sådana böcker? – brukar jag tänka. Men jag antar att vi faktiskt inte har det, inte i relation till intersexualitet. Jag kan bara påminna mig om att jag läst om en enda intersexuell person förut, och då var det en bikaraktär och frågan om sexualitet nämndes bara som kuriosa när personen i fråga dog och det blev uppenbart att hon inte bara var kvinna utan också man.) Så boken igenom analyserade jag hela tiden läget och försökte känna efter varåt det skulle bära, självmord, eller inte självmord. Och det är helt enkelt ingen bra förutsättning för en läsupplevelse. För ett tag sedan skrev jag ett annat inlägg om att bli berörd, och kom (i den följande diskussionen) fram till att en kvalitetstext nästan kan göra att jag blir mindre berörd av innehållet än om texten saknar kvaliteter. Just för att formen ibland kan komma i vägen för känslan. På sätt och vis är det kanske det som händer för mig i Golden Boy. Formen är så otroligt tydlig, och den påminner mig om så många andra böcker jag har läst. Och trots att jag tycker att formen i sig är bra, så tappar jag intresset för den efter ett tag.
Som ni antagligen förstår har den här boken berört mig på många sätt, bara inte på exakt det sätt som kanske var avsikten. Det ÄR en fantastisk bok som förtjänar all uppmärksamhet och allt beröm den kan få. Men kanske är det helt enkelt det att jag är för gammal. Att jag har läst för mycket. Ibland tänker jag på det: hur mycket jag älskar att läsa, och hur mycket jag – för varje bok jag läser – delvis förstör min egen förmåga att bara uppleva berättelser, på sätt och vis förstör min egen förmåga att bli berörd (om ni vill veta mer om mina tankar runt att bli berörd, läs gärna det här inlägget om varför .
Är det så här för er också ibland? Att ni känner igen mönster eller genrespecifika mallar, som gör att berättelser inte tar tag i er? Eller att ni av olika anledningar anar vad som ska komma, och att berättartekniska grepp och knep inte fungerar på er längre, för att ni är för medvetna om dem? Jag förstår ju att det är priset vi får betala när vi själva skriver och lär oss hur det ska göras bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt. Vad tycker ni?
Men visst ÄR det lite sorgligt att man är där och petar och analyserar hela tiden och därmed tappar något av läsupplevelsen. Om det sedan åtminstone kunde borga för ett felfritt hantverk från egen sida, så vore det eventuellt värt det. Möjligen. Men tyvärr känner jag mest att jag har svårare att bli uppslukad av en bok nuförtiden, samtidigt som mitt eget skrivande alltjämt är fullt av brister.
Ja, jag förstår precis vad du menar! Visserligen tycker jag att jag lär mig saker hela tiden genom att läsa, men det är ju inte samma sak som att det väger upp för bristande läsupplevelser. Och naturligtvis finns det fortfarande böcker som jag blir helt tagen av, det är bara så väldigt många färre. Jag kan tänka mig att Golden Boy hade golvat mig totalt om jag läst den när jag var tjugo.
Och kul att se dig här förresten! Jag tror att det är första gången 😉
/Linda
Har inte läst Golden Boy, men förstår känslan. Ibland blir jag irriterad på mig själv när jag läser, önskar att jag kunde stänga av den där kritiska rösten i huvudet som antingen (1) tycker att alla andra skriver bättre, i.e. Jag är sämst, eller (2) det jag läser skaver av någon anledning och jag kan inte läsa en rad till. Ibland saknar jag bokslukaråldern, då när man bara LÄSTE.
Ja, jag saknar också den där åldern. Och samtidigt älskar jag ändå det här att jag ofta nu för tiden förstår varför jag gillar eller inte gillar olika saker. Men det är på något sätt lite deppigt att ju mer jag gör det som jag älskar att göra (alltså läsa), desto mindre tycker jag om det, i alla fall rent kvantitativt.
Jo, visst är det så. Om du kommer ihåg när vi diskuterade Raven Boys, så var nog en del av mitt problem med den att jag såg mekaniken lite väl tydligt och inte fångades tillräckligt av resten för att låta mig dras med.
Samtidigt tycker jag det är svårt att veta vad som är läsvana och vad som är allmän grad av vuxenhet. Till exempel har mitt perspektiv på kärlek förändrats rätt mycket sedan tonåren och det gör att många romantiska hjältar inte alls har samma dragningskraft på mig nu för tiden. Även en ovan läsare brukar ju oftast kunna lista ut vilka som får varandra på slutet, så anledningen till att vissa kärlekshistorier numera känns mindre lyckade är ju inte läsvanan utan mer att jag inte tycker att karaktären är särskilt sympatisk längre.
Ja, så är det nog ofta för mig också – alltså att jag inte är så förtjust i den klassiska romantiske hjälten, alltid. Det är nog som du säger att det både handlar om det allmänna vuxenblivandet och om att läsvanan och insikterna om hantverket kommer i vägen. Och det är klart, jag antar att mycket går att göra genom att generellt sätt välja bättre böcker. Det är ett av mina läsmål 2017. Att välja bättre böcker.