Det kan väl knappast undgått så många av er att jag och Liv håller på med att skriva ett manus tillsammans. Vi kallar det för det hemliga skrivprojektet. Och varför det – kanske ni undrar. Varför så hemligt? En befogad fråga, skulle jag säga.
Personligen gillar jag inte att vara hemlig. Jag har till och med ganska svårt för det i många fall. Jag är typen som ofta bestämmer mig för att ”Nu ska jag verkligen inte berätta det här för min mamma/sambon/svärmor/barnen/annan valfri person”, och sedan märker jag att jag trots allt gör det ändå, liksom utan att kunna hejda mig. Jag vill dela med mig helt enkelt, det är bara sådan jag är. Och Liv har ungefär samma läggning, tror jag. Så varför håller vi på så här då, och är så himla hemliga?
Jo, för att vi skriver en bok som vi tycker borde finnas redan. Vi tycker att den borde ha funnits länge. Vi har många, många gånger önskat att vi hade kunnat läsa den. Och till slut bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde skriva den själva. Det är alltså en bok baserad på en idé, på ett koncept. En fackbok. Vad vi vet har ingen skrivit en bok om samma sak förut, och vi när en liten förhoppning om att vi ska bli först. Därav hemlighetsmakeriet.
Men vi lovar att snart berätta mer! Helt säkert!
Spännande! Skitsmart att hålla projektet hemligt, måste vara lättare att stjäla idén till en fackbok än skönlitterärt. Ibland hjälper det inte att mörka; min skrivkompis och jag tänkte oss att skriva om bagarstugor och brödbak här i Västerbotten. Just som vi satt med projektansökningar kom ”Brödkult” ut, en bok som var EXAKT så som vi tänkt. Ingen idéstöld, bara otur för oss. Blir fortfarande sur när jag tänker på det. Hoppas ert projekt har bättre lycka, ska bli spännande att höra mer om det 🙂
Förlåt om jag skrattar lite när jag läser din kommentar, men GUD vad irriterande det måste har varit! Jag förstår om ni blev bittra 😉 Och ja, det är ju exakt det där som vi är lite rädda för. Jag tror att det är större risk att någon annan håller på och skriver ungefär samma bok någonstans i landet, än att någon ska komma på vad vi håller på med och sno vår idé. Så ännu viktigare än att hålla det hemligt, är ju att jobba på och bli klara så fort som möjligt. Det är vårt fokus just nu. Och, ja, jag hoppas att vårt projekt ska ha bättre lycka än ert 😉
Ja, vi hade så storslagna planer som bara sket sig! Nå väl, nu kan jag i alla fall prata om eländet utan att bryta ihop 😀 Ser fram emot att höra mer om ert projekt sedan 🙂
Klart ni ska hålla det hemligt! Verkligen inte låta nån annan vara först. Tids nog får vi väl alla veta och vad är bättre än att vara hemlighetsfull så att alla (jag alltså) blir nyfiken.
Ja, du har säkert rätt. Men det är ändå en konstig känsla att liksom ”nästan” berätta hela tiden, bara hinta och halvsäga saker. Jag ser fram emot att ha något mer konkret att komma med. Men kul att du ändå är nyfiken! 🙂
Åh, vad spännande! Ser fram emot att få veta mer (och, så småningom, läsa boken!). 🙂
Ja! Jag hoppas verkligen att det blir en bok av den till slut. Vi tror ju det. Vi tror verkligen på idén 🙂 Bara ingen annan hinner först….
Jag är ju en väldigt hemlig person själv, så jag har stor förståelse för att ni vill hålla projektet för er själva – särskilt om det finns risk att någon annan hinner före. Men det ska bli roligt att läsa när ni väl kommit så långt! 🙂 Heja, heja!
Tack för förståelsen, och hejaropen! De behövs i det här skedet 🙂
Jag håller mitt bokprojekt ganska hemligt, men vill samtidigt prata om det hela tiden. Har bara berättat om det för min familj, och använder min syster som bollplank för idéer.
Låter mycket spännande med ert skrivprojekt! Ser fram emot att läsa om det när ni väljer att dela med er 🙂
Haha, jag förstår verkligen den där känslan att hela tiden vilja prata om sitt projekt! Så känner jag också för det är ju det roligaste som finns 🙂 Och det är just därför som bloggandet är så otroligt värdefullt – här får jag babbla hur mycket som helst, i alla fall hur mycket jag vill, om mina projekt.
Kul att du blir nyfiken!