Jag håller på att hämta mig från en veckas förkylning och ägnar mig just nu åt att dricka te och att fundera över (läs: oroa mig för) olika framtida skrivrelaterade scenarier. Det är väldigt sällan som jag oroar mig eftersom det helt enkelt inte ligger för mig. Men just därför kan jag ibland får för mig att jag faktiskt BEHÖVER oroa mig lite mer, som en sorts övning och försök till verklighetsanpassning. Så därför passar jag alltså på nu när jag ändå är sjuk och inte helt tipptopp. Liksom lite lättare att komma i rätt stämning.
Det här med att inte bli publicerad är ingenting jag oroar för, eftersom jag räknar absolut hundra procent med att bli utgiven (ni ser, min optimism vet helt enkelt inga gränser). Däremot kan jag när andan faller på oroa mig för att ett förlag (eller antagligen flera – där ser ni, optimismen igen) kommer vilja ge ut mitt manus, men med vissa (läs: STORA) ändringar.
Det är alltså de eventuella ändringarna som är källan till min oro. Vilka typer av ändringar skulle ett eventuellt förlag (eller flera) kunna tänkas vilja göra? (Det här är alltså också som ni säkert förstår ett sätt att försöka se mitt manus med andra ögon, se det lite utifrån.) Och det värsta är att jag ganska ofta lutar åt att de kommer vilja ta bort min huvudperson, och sedan vilja att jag ska skriva om berättelsen utan henne. Alltså, förstår ni vilken jobbig typ av oro. Det är inte det att det hon är en värdelös huvudperson (absolut inte), men hon är den där sortens person som går att byta ut eller göra om eller ta bort, och det skulle gå att så att säga ”göra boken” utan henne. Det skulle bli en annan typ av historia, och jag skulle tycka sämre om den då. Men det kanske inte ett förlag skulle göra?
Så det är det jag oroar mig för idag. En framtida påtvingad huvudpersonstransplantation.
Vad oroar ni er för?
Hej! Kul att ha hittat hit 🙂
Jag skulle nog kunna kvala in i svenska mästerskapen i oro, men har hittills inte tänkt på det här med huvudpersonsbyte. Brukar oroa mig för överhettning i vissa genrer, att falla ner i fällor av typen klyscha eller att något känns gjort redan, eller att språk och dramaturgi känns platt. Och en hel massa annat mer eller mindre rationellt 😀
Hej och välkommen! Ja, jag har liksom förstått att den typen av oro är mer normal 🙂 Jag antar att eftersom jag inte är så bra på att oroa mig, passar jag på att ta i ordentligt när jag väl gör det 😉
Ha ha, ja, det är bäst att göra saker ordentligt när man håller på 😀
Vet du jag tror verkligen INTE att du behöver oroa dig för just det där. Varför skulle de vilja ta bort just henne? Som du säger skulle det bli en helt annan bok då. Däremot kanske det skulle gå att förstärka hennes tematik även i resten av boken? Så att hon inte bara finns i plotten utan verkligen överallt? Jag tycker att det är så lite redan, men att det nog kan förstärkas. Jag diskuterar gärna vad jag menar om nu vill. *på andra sidan avhandlingen vill säga* KRAM!
/Liv
Alltså, det är ju inte så att jag verkligen på riktigt TROR att de kommer vilja ta bort henne. Jag bara oroar mig för det när andan faller på 😉 Men i och för sig tror jag att om de skulle vilja göra något med henne borde de väl i så fall vilja ändra på henne, snarare än att ta bort henne, och det kan ju vara lite mer okej. Jag är inte helt säker på vad du menar med att förstärka hennes tematik i resten av manuset men kanske är jag lite inne på sådana funderingar redan nu. Jag vill jättegärna diskutera det *på andra sidan avhandlingen*!
Kram!
Om, jag säger OM, ett förlag skulle vara så drastisk att de tycker du borde ta bort din huvudperson så så bör du nog överväga att tacka nej till dem. Ändringar får man räkna med men om de är så stora så berättelsen blir något annat än vad man själv vill skriva så är det nog ett annat förlag som man får satsa på. Eller egenutgivning 🙂 Men jag förstår vad du menar, oro är inget man blir av med bara så där. Men jag har en känsla av att du har väldigt bra testläsare att ta hjälp av 😉
Du har förstås rätt, kloka Carola. Klart jag skulle tacka nej då. Men det känns lite olika olika dagar. Idag skulle jag självklart ha hånskrattat om ett förlag haft sådana idéer (har haft en GRYM skrivdag!), igår, njae, då skulle jag ändå ha funderat på saken och undrat om de inte egentligen hade rätt. Måste bara komma ihåg att det är idag som jag är närmast sanningen, inte igår 🙂
Det är nog väldigt olika hur mycket de vill ändra och jag tror magkänslan är en bra guide till vad man ska gå med på och inte. Läste någonstans att John Ajvide Lindqvist efter många försök fick två förlag att nappa på Låt den rätte komma in – men ett av dem ville göra omfattande ändringar och det andra (Ordfront) ville ge ut den i princip som den var. Han valde Ordfront. Man kan undra vilken sorts bok det skulle ha blivit med det andra förlaget. Jag ställer mig ytterst tveksam till att den hade blivit bättre eller ens lika bra.
Håll fast vid din vision – och din optimism. Det finns alldeles för många som oroar sig alldeles för mycket 🙂
Ja, optimismen är jag ju så att säga född med, den sinar inte på allvar i första taget. Men visionen, den måste jag kanske mer börja tänka på som ett roder att surra fast händerna i. Okej att jag själv kan ändra min vision om det faller sig så, men inte att jag ska ändra min vision efter någon annans. Eller ännu värre (som det just nu är frågan om): ändra min vision efter vad jag i mina svaga stunder skulle kunna tänka mig att någon annan kunde tycka. Du har rätt, du har rätt, det är absolut dumheter.
Kram!
Jag oroar mig för i princip allt, fast samtidigt är jag en rätt optimistisk och glad person. Sättet jag hanterar alla dessa tusentals potentiella kriser är att tänka: Kan jag göra någonting åt det nu? Enda sättet du får veta om din roman-med-huvudperson håller är att skriva den så som du vill och skicka den till förlag. Kanske kommer allt det där du oroar dig för att hända då, men det finns ingen genväg dit. Om du plockar bort huvudpersonen redan nu försvinner punkten i framtiden där förlaget säger ja eller nej. Så mööööjligen kommer du hamna i en jobbig situation om några år, men eftersom det bara finns en väg framåt är det bara att fortsätta skriva på versionen där huvudpersonen finns med.
Vet inte om detta hjälper dig, men det är så här jag förhåller mig till min hjärnas talang för katastroftänkande. 🙂 (För övrigt håller jag med Carola att det där förlaget nog ändå inte vore något för dig).
Just nu, när jag skriver och har långt kvar till ett färdigt resultat oroar jag mig inte alls. Ibland kan jag naturligtvis göra det och då handlar det om jag inte tror att storyn kommer att hålla eller att den inte kommer att beröra förlagspersonerna tillräckligt för att de ska slå till. Och hittills har jag haft rätt i min oro 🙁
Använder du din gmail-adress Linda? Jag skrev till dig för drygt två veckor sedan.
Skönt att inte oroa sig så mycket, även om det förstås kan vara otroligt irriterande när oron visar sig befogad. Trots att det egentligen är bra – det betyder ju ändå att du kan lita på din magkänsla!
Oj då, nej, min gmail-adress använder jag inte. Väldigt konstigt att jag har gett den till dig. Jag skaffade den för flera år sedan för att jag har en tanke om att byta till gmail, men jag kommer mig aldrig för – så jag kollar den typ en gång i halvåret. Ska genast gå in och läsa ditt mejl, och svara 🙂
Själv oroar jag mig oftast för att sånt jag ändå inte kan påverka alls på nåt vis kommer att på nåt vis drabba mig. Tänk ungefär som i Asterix och hur himlen ska falla över mitt huvud. Så gör jag.
Däremot när det kommer till manus och förlag så tänker jag att det jag skickar in till dem är ett förslag på vad de kunde ha i sin utgivning. Och om de då av nån orimlig anledning vill byta ut min huvudperson så får man lov att diskutera det och jag tror att i en sån situation skulle jag antagligen vägra göra just det. Det mesta andra är förhandlingsbart.
Konstigt det där, att trots att himlen aldrig egentligen faller ner över ens huvud, så kan man ändå gå ett helt liv och vara rädd för det. Rädsla är en konstig grej, som kan vara så sjukt ogrundad och ändå styra ens handlingar så mycket ( i värsta fall).
Jo. Jag har börjat tänka nu att jag nog skulle vägra byta ut min huvudperson också, i alla fall den hon är nu i min senaste redigeringsrunda. Det är så himla skönt när saker blir bättre!
Jag kan nog oroa mig lite för samma. Inte att huvudpersonen försvinner men att stora ändringar önskas. Som jag inte vill göra. Men inget att oroa sig egentligen för jag kommer nog inte heller bli antagen av ett förlag ?
Aha, jag inser att jag har varit lite otydlig i mitt inlägg. Ett litet syftningsfel och/eller dubbla negationer gör att min poäng blir den motsatta mot vad jag egentligen menade. Det står: ”Det här med att inte bli publicerad är ingenting jag oroar mig för, eftersom det antagligen inte kommer att hända (ni ser, min optimism vet helt enkelt inga gränser)”. Men egentligen menade jag ”Det här med att inte bli publicerad är ingenting jag oroar för, eftersom jag räknar absolut hundra procent med att bli utgiven (ni ser, min optimism vet helt enkelt inga gränser)”. Så jag tar och ändrar det.
Det är verkligen jobbigt att oroa sig över saker, men tänk inte att du inte kommer bli utgiven! Det är klart att du kommer bli utgiven (tänker jag)! Det handlar bara om att inte ge upp och jobba hårt på att göra texten bättre och bättre hela tiden. Jag har hållit på med mitt manus i – jag är inte helt säkert men antagligen – nästan åtta år. Och kvaliteten på texten nu jämfört med när jag började är förstås som natt och dag. Så ge inte upp! Jag tror att det finns större chans att det går bra när man själv tänker positivt 🙂
Du är lyckligt lottad som inte brukar oroa dig. Men när det råkar hända blir det verkligen drastiskt. Hur vanligt är det att förlagen vill stryka en huvudperson? Jag kan tänka mig att de vill fördjupa hen eller att de inte tycker att hen alltid agerar trovärdigt. Men ett förlag som vill ta bort din huvudkaraktär kommer nog aldrig att berätta det för dig. I så fall får du nog bara ett standarsrefuseringsbrev. För vad är en roman utan sin huvudkaraktär?
Jag oroar mig också i perioder. Och när det är en orosperiod kan jag oroa mig för det mesta. Men jag har aldrig oroat mig för huvudkaraktärens existensberättigande. Det var något nytt. Jag tror att man kan använda oro och vända det till något konstruktivt. Så jag antar att du som bäst håller på och fördjupar henne 🙂
Lycka till
Hehe, ja, ingen idé att göra något lite halvhjärtat, som jag brukar tänka 😉
Eftersom mitt manus har fyra perspektivkaraktärer och en av dem liksom kan ses som lite mer huvudperson än de andra, så skulle det i princip gå att plocka bort henne och göra de andra tre till ”huvudpersoner”. Men nu tror jag nog inte att något förlag verkligen, verkligen skulle vilja det, inte annat än i mina mörkaste stunder. Så jag fördjupar henne absolut, precis som jag gör med alla karaktärerna 🙂