Just nu gör jag något så lyxigt som att läsa en väns debutbok. Närmare bestämt Så nära barfota av Marie Hedegård.

Jag sitter på min uteplats i solen och dricker kaffe och vänder blad i den här boken med ljuvlig struktur på omslaget och jag sugs mer och mer in i berättelsen om Ellen, denna fyrtioåttaåriga kvinna som fastnat i sitt liv och som inte verkar veta hur hon ska komma loss.

Det är en overklig och nästan obeskrivlig känsla att veta att varje rad som jag läser har Marie skrivit, allt i den här boken kommer från Maries fantasi, från hennes drömmar och hennes envishet. Eftersom jag faktiskt inte läst texten i manusform så är den helt färsk för mig, mina ögon möter den för första gången. Jag är precis som en riktig läsare, tänker jag.

Men den starkaste känslan som slår mig (bortsett från enorm beundran för Marie, att hon gjort det, att hennes bok är verklighet nu) är faktiskt kopplad helt till mitt eget skrivande. Jag tänker: Det GÅR! Det GÅR verkligen! Det är möjligt att skriva en bok och att hitta ett förlag som vill ge ut den. På ett antagligen helt orimligt sätt känner jag att eftersom Marie gett ut sin bok, så har även jag kommit ett steg närmare utgivning. Galet, jag vet. Eller. Så är det inte helt galet. Jag tänker på löpning, där är det ju ett känt fenomen att någon måste ta täten och ”dra” de andra, och de som ligger tätt bakom får lite extra kraft av den som drar. Och jag tror att det är det som händer med mig nu, att jag får lite extra kraft av Marie. Så  tack!

Om ni vill läsa en fin recension av Så nära barfota så finns en här.

Och en annan sak. Den är en riktig sommarbok Så nära barfota. Om jag bara hade haft en hängmatta så är jag säker på att det skulle blivit en perfekt matchning.