Jag har tillbringat min förmiddag med att njuta av vårsolen samt lyssna på musik. Specifikt har jag lyssnat på Anthem från musikalen Chess (en så där, sex, sju gånger) och gråtit floder, som jag alltid gör till den låten (och till en MASSA andra låtar), eftersom jag är en lite överempatisk människa med ett ganska så sentimentalt drag. En av mina svaga punkter är kärleken till ett land (vilket land som helst, men om jag får välja ett som är lite förtryckt) – det finns nästan ingenting som gör mig så berörd. Jag har insett att det är lite udda och att de flesta människor inte reagerar så kraftigt på samma sak. Det är ganska intressant, tycker jag.
Egentligen är det förstås intressant ur ganska många olika synvinklar, men just nu tänker jag främst på fenomenet hur olika det är vad man blir berörd av. För att exemplifiera ytterligare kan jag ta två relativt kända filmer (i alla fall för oss som har några år på nacken), och på vilket sätt de berör mig och andra. Titanic, som första exempel. När den slutar med att huvudpersonerna drunknar just när de insett att de är varandras stora kärlek (nej, just det, det är väl bara en av dem som drunknar, men hur som helst) så sitter jag och gäspar och undrar om den här filmen aldrig ska ta slut någon gång och tänker på hur kissnödig jag är. Detta trots att ett antal vänner till mig och ganska många bekanta inte kan se den filmen utan ett gäng näsdukar till hands. Däremot, filmen Braveheart med Mel Gibson som skotsk frihetskämpe, som slutar med att han skrikande torteras till döds med inälvorna flygande (jag tror inte man får se så mycket inälvor, men man föreställer sig det) – den gråter jag så mycket till att jag får huvudvärk och svullnar upp i ansiktet som någon stackars misshandlad människa och inte kan gå ut mer den dagen/kvällen. Jag kan gråta i säkert en halvtimme efter att filmen slutat, tills jag är fullkomligt utmattad och måste gå och lägga mig en stund (det kanske är lite svårt för en del människor att förstå, men jag GILLAR på något sjukt sätt att gråta, det är ganska befriande). Om ni undrar vad det är jag blir så berörd av så är det alltså att HAN DOG FÖR SITT LAND, och att han KÄMPADE FÖR FRIHET. Frihet är en annan av mina svaga punkter och särskilt när den är kopplad till ett förtryckt land, som sagt. Många av mina vänner och bekanta har ganska svårt att förstå hur jag kan bli så berörd av det, precis som jag själv inte alls kan förstå grejen med Titanic.
Om ni undrar vart jag vill komma med det här så är det helt enkelt till frågan om ens egen text, om den berör, och vad det kan bero på. Det jag tänker är att en text sällan kan beröra alla människor – eftersom vi uppenbarligen berörs av olika saker. Och det är helt okej. Men vilken text som helst kommer förmodligen (om den inte är askass) att beröra NÅGON, för någon kommer kunna känna igen sig åtminstone delvis i det som en text handlar om. Förstår ni hur jag menar? Att vem som blir berörd av vår text – rent handlingsmässigt alltså, av vad de olika karaktärerna råkar ut för – är kanske något som vi egentligen inte kan styra över. De som går igång på olycklig kärlek kommer att beröras av den olyckliga kärleken, de som inte går igång på det kommer inte att beröras. I princip. Jag grundar den här tesen på mig själv i första hand, eftersom graden av hur berörd jag blir för min del inte beror i första hand på hur välskrivet/välberättat något är, utan egentligen bara på om det handlar om något som är känsligt för mig.
NATURLIGTVIS vill jag att allt jag läser ska vara välskrivet, men det är helt enkelt inte direkt kopplat till om jag blir berörd eller inte. Det kan nog vara så att jag lättare blir berörd av välskriven text, förstås, men den där riktiga känslan av att saker går rakt in, den är nog inte beroende av kvalitet. Jag börjar fundera på om det här med att beröra en läsare kanske måste analyseras i lite fler lager. Och jag kan nog inte göra den analysen här för då blir det här inlägget flera mil långt och jag får inget eftermiddagskaffe.
Men hur är det för er? Vad blir ni berörda av? Spelar kvalitet någon roll i sammanhanget?
Åh, så intressant! Jag håller med om Titanic, åtminstone delvis. Jag tycker inte att det var ett enbart sorgligt slut. Visst dör han, men Rose hade ju redan lyckats bryta sig loss från sitt gamla liv, och levde sedan ett långt och händelserikt och som det verkar mestadels lyckligt liv. Och Jack ångrade sig inte heller, inte ens när han var påväg att dö. Mer fint än sorgligt i min värld alltså (även om det såklart är hemskt med olyckor som Titanic).
Braveheart har jag faktiskt inte sett, men jag känner inte riktigt igen mig i den där ”för sitt land”-grejen. Däremot blir jag oerhört berörd av folk som kämpar för frihet, på olika sätt. (Har du sett ”Skin” till exempel? Det kan vara den film jag gråtit mest till.) Tillhörighet vs utanförskap är andra teman där jag har lätt att bli berörd. (Skin har alltihop).
Men för att jag ska bli berörd av något måste jag uppleva det som trovärdigt och dras med i historien, oavsett om det är en bok, film eller något annat. Och det gör jag inte om det inte är relativt välgjort, så det är nog faktiskt en förutsättning för mig. Jag kommer inte på något exempel där jag både tyckt det var dåligt genomfört OCH blivit berörd. Har du något sådant? Jag ska fundera lite till, jag säger till om jag kommer på något! 🙂
Hm. Skriva avhandling var det ja.
Kram!
/Liv
Jag har inte sett Skin, men blir omedelbart mycket nyfiken. Ska kolla upp den!
Alltså, jag kan inte på rak arm komma på dåligt genomförda berättelser som jag blivit berörd av – helt enkelt för att de varit dåligt genomförda och inte gjort något egentligt intryck. Men jag vet att det finns massor, för min del. Särskilt från när jag var yngre.
Om jag tar en annan typ av exempel så kanske du förstår hur jag menar: jag brukar gråta så mycket till exempelvis den gamla sången ”I en sal på lasarettet” att jag inte klarar att sjunga den (eller för den delen lyssna på den). Och även om den texten inte kan kallas för ”dåligt utförd” rakt av så är den klyschig och sentimental så att det stänker om den – men det hjälper inte för min del, jag gråter lika mycket för det eftersom det handlar om en liten flicka som dör i lungsjuka och det är så himla hemskt.
Jag ska försöka komma på någon faktisk bok som kan exemplifiera saken, men jag får återkomma om det. Kämpa på med avhandlingen Liv! Ju fortare du blir klar, desto snabbare börjar det roliga livet fyllt av skönlitterärt skrivande 🙂
Pepp och ännu mera pepp!
Kram!
Jag har varken sett Braveheart eller Titanic faktiskt, men senaste filmen jag storgrät till var 13 Going On 30. Huvudpersonen är en 13-åring som vaknar upp som framgångsrik men ytlig 30-åring, men allt kör ihop sig och hon vet inte vad hon ska ta sig till och så åker hon hem till sina föräldrar som vuxenversionen av henne själv inte talat med på evigheter. Det var där jag började gråta, för den där lättnaden att få vara hemma på riktigt påminde så mycket om en situation i mitt eget liv.
Så jo, jag är nog som du och blir berörd av det som ligger nära mina egna upplevelser. Kanske för att jag gör halva jobbet åt författaren genom att projicera mina egna känslor och fylla i luckorna. Den tekniska kvaliteten (eller vad man ska kalla det) är inte så viktig för att jag ska bli berörd på det där slag-i-magen-viset, för det är en så känslobaserad reaktion. En alltför avancerad text kan nästan ta bort en del av effekten, genom att förflytta fokus till analys snarare än upplevelsen i sig (här spelar det förstås stor roll vad man lägger i begreppet välskrivet). Du vet som när man är störtförälskad och “I love you, yes I do” känns som världens mest meningsfulla låttext…
Ja, men precis! Du sätter exakt ord på vad det är jag är ute efter! Just den där slag-i-magen-känslan är en särskild sort av att bli berörd, tänker jag. Den är baserad på något som är djupt personligt och den kräver ingen direkt kvalitet.
Och jag håller faktiskt med om att en allt för avancerad text kan ta bort en del av effekten, det är nog det som är grejen: att när något förfinas tillräckligt mycket så skalas det där råa som går rakt in bort.
För min del kan jag känna att det finns en skillnad i min upplevelse av att bli berörd beroende på textens kvalitet. När en text verkligen är riktigt bra och jag blir berörd och gråter, så kan jag känna mig så renad och liksom uppfylld och faktiskt ganska lycklig efteråt. Medan om texten har en sämre kvalitet och jag kanske egentligen inte ens gillar den men ändå blir berörd och gråter en skvätt för att något ligger känslomässigt nära mig, så kan jag snarare känna mig lite pinsam, eller nästan lite, typ smutsig. Som om jag har gjort något fult när jag blivit så känslosam inför något som jag inte ens tycker om. Som att jag har blivit lurad av författaren, som om hen använt något slags knep för att få mig i obalans, och lyckats, och jag borde skämmas.
Hm. Det var väldigt intressant att fundera över det här, märker jag. Tack så väldigt mycket för din kommentar, den hjälpte mig en bit på vägen i funderingarna 🙂
Intressant fråga! Jag sitter och försöker dra mig till minnes om jag har känt mig riktigt berörd av något som jag samtidigt har upplevt kvalitetsmässiga brister i. Kommer inte på något just nu, men det betyder inte att det inte kan finnas exempel.
Filmen Titanic hade jag också lite svårt för när jag såg den för många år sedan. Dock har den en kort scen som berörde mig starkt och som jag fortfarande minns (med reservation för att det kan vara något fel i detaljerna): en namnlös familj i tredjeklasshytt som inte har fått plats i livbåtarna och där mamman sitter och håller om sina barn och upprepar ”snart är det över, snart är det över”. Jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på den (kanske ännu mer nu när jag själv är förälder).
Överhuvudtaget är barn som far illa något som brukar beröra mig. I somras läste jag Majgull Axelssons ”Jag heter inte Miriam” och vid lillebrors slutliga öde kunde jag nästan inte fortsätta (ska inte vara mer specifik för att inte spoila om någon inte har läst och vill läsa den).
Måste fundera vidare på detta. Tack för att du väckte tankarna!
Å, ja, just barn som far illa. Det är det värsta som finns. Och just lillebroderns öde i ”Jag heter inte Miriam” var verkligen väldigt hemskt – jag tyckte att det var väldigt jobbigt att läsa om. Men om jag tänker på det ur just det här perspektivet med att beröra och kvalitet och inte kvalitet, så tror jag faktiskt att jag skulle ha kunnat bli ännu mer berörd av det om texten varit mindre litterär och lite mer rakt på. För mig var det ändå som att formen liksom skyddade mig lite, men Axelssons tidshopp i historien och hennes lite sparsmakade stil. Jag kan ju inte vara helt hundra procent säker, men jag tror det.
Det är faktiskt väldigt intressant att fundera över det här. Jag har aldrig tänkt på det så här förut, alltså, på vilken roll litterär kvalitet spelar i förhållande till grad av stark känslomässig upplevelse. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att starka känslomässiga upplevelser får jag nog av kvalitetsmässigt sämre texter. Däremot kan jag bli helt uppfylld av hur bra en bok är när den är kvalitetsmässigt super, men det är en annan typ av känslomässig upplevelse, en helhetsupplevelse snarare än att jag blir berörd av ett människoöde eller så.
Kul med din reaktion på Titanic. Just dödsscenen mellan Jack och Rose skapar inga större svallvågor hos mig, men den fina scenen med det gamla paret i sängen som håller hårt om varandra kan allt få tårarna att komma.
Annars berörs jag av livsöden. Att kämpa och inte komma riktigt dit en kämpat för, eller få det en kämpat för. Lite frihetskänsla alltså.
Braveheart var för länge sedan jag såg så jag minns inte reaktionen, men Gladiator tycker jag har vissa likheter och den kan få det att knipa i hjärtat rejält. Annars är jag ingen storgråtare sådär. Böcker får mig sällan att gråta, men det händer. Och då kan det nog handla om rörande scener där huvudkaraktären drabbas av någon förlust. Men får fundera vidare på detta 🙂
Ja, just det där med att kämpa och antingen få det man kämpat för eller inte, det är en av mina ömma punkter också. Och som du säger, riktigt rörande livsöden förstås.
Och jag är ju som sagt en riktig storgråtare, så det är inte värsta bedriften att locka fram mina tårar.
Första gången jag grät till en bok jag läste var nog när sisan trampades ihjäl i slutet av Shannaras alvstenar (tror jag den hette). Fast jag har märkt att på sistone spelar nog tiden i månaden större roll för om tårarna kommer eller inte…
Däremot kommer jag nog på en del exempel på inte-så-toppen-bra grejer som rört mig, en japansk tecknad serie, Fushigi Yuugi, tillhör inte mästerverken jag sett, men jag och min kompis grät i kapp till några avsnitt där.
Texter har jag däremot läst som berört trots att de språkmässigt hade en bit till att gå, men då är det mest upprördhet jag känt, tror jag. Orättvisor, maktlöshet, hp som kämpar för något och så kommer den där nesliga övermakten och sätter stopp för allt. Grrr.
Ah, ja men då förstår du vad jag menar 🙂 Det är intressant, tycker jag. Och just det där att bli upprörd och lite arg är ju ett annat sätt att bli väldigt berörd, tårar är inte alls det enda sättet att känna något starkt (det är bara så synligt att det är en smidig måttstock).
Fint inlägg och spännande kommentarer. Jag tror det handlar om olika saker. Dels handlar det nog om hur lätt mottagaren kan känna igen sig själv. Och barn som far illa har nog en förmåga att beröra många.
Men sen handlar det väl om kvalitet också. Men kvaliteten handlar nog mest om att inte skriva läsaren/tittaren på näsan, att tillåtas vara medskapare.
Jag gråter ofta. Det är mer regel än undantag att jag gråter när jag er film eller läser en bok. Bortsett barn blir jag berörd av David och Goliat. Den lilla som kämpar hårt och vinner över den onda och starka. Där finns ju alla hjältesagor.
Välformulerat du!
Jag berörs väl inte speciellt av Titanic heller, plus att jag såg när Mythbusters testade att båda skulle ha rymts på den där flytande flotten och allts överlevt. Och för mig faller det rätt långt på det, trovärdigheten helt enkelt.
Inte för att jag tror att jag grät över Braveheart heller. Men senast jag insåg att jag blev berörd var igår… Tittade på tv-serie från Netflix om barnmorskorna (minns inte ens vad den heter nu). Men där var en himla berörande förlossning. Och jag trodde inte att jag nånsin skulle bli berörd av en förlossning. Fast det var inte heller den som berörde mig. Utan snarast barnmorskan som liksom fixade en grej som ingen trott att hon skulle fixa. Och sånt kan jag gilla, bli väldigt berörd av, att någon klarar av det man inte tänkt att hen skulle klara. Möjligen var jag extra känslig just nu, för att jag precis varit sjuk själv, har ett barn som ligger i feber istället och har skickat iväg ett annat barn på sin första egna utrikesresa – så allt ligger liksom på ytan.
Men överlag ja, vi berörs av olika saker och det beror ju på dagsläget också vad det är. Och visst vill man att folk ska beröras av vad man skrivit, man har ju ändå lagt ner en hel del tid och så på det. Och då vill man att någon ska känna något. Jag vet inte om gråta är vad man alltid måste. Men känna och att det stannar kvar på något vis.
Ursäkta mitt helt galet sena svar till din kommentar, kära Mia!
Jo, jag tänker nog som du att det jag helst vill är att min berättelse ska stanna kvar – det är också det jag helst vill när jag läser, att bli berörd på ett sätt som gör att jag inte släpper boken och karaktärerna, att de fortsätter att finnas i mig ett tag. Och det tror jag handlar om att en text måste vara välskriven och väl berättad, trovärdig och komplex. Gråtandet däremot, det kan komma till vilken (ursäkta uttrycket) skit-text som helst, så länge den handlar om (i mitt fall) länder som förtrycks, folk som kämpar för sin frihet, eller barn som far illa. Eller faktiskt också när folk klarar saker som de inte trodde att de skulle klara av. Det är som två helt olika sätt att beröras på.