Den lilla förkylningen visade sig vara influensa som nu däckat både mig och barnen. Min kroppstemperatur har de senaste tre dygnen hållit sig mellan 38 och 39 grader, medan barnens temperatur håller sig mellan 38 och 40 grader. Vi hostar så vi nästan kräks och snorar och svettas och har ont i kroppen. Och om jag tyckte att vår vardag var kaosartad förut så är det ingenting mot vad den är nu. Vi sover lite överallt och när som helst, det ligger täcken och kuddar och sängkläder och filtar i hela lägenheten och vi har inte ätit lagad mat på flera dagar. Ingen har duschat sedan i tisdags eller haft på sig något annat än pyjamas, nattlinne eller morgonrock och Buslusans hår ser ut som dreds i två flätor. Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna reda ut det igen. Dessutom har vår lilla katt börjat löpa eftersom vi glömt att ge henne p-piller.
Buslusan sov nästan hela dagen igår, och när hon vaknade klockan sex på kvällen sa hon rossligt: ”Mamma, jag tror att jag vill ha lite mera frukost”. Då fick hon bitar av vattenmelon serverade i sängen, och resten av kvällen piggelinglass. Ungefär på den nivån är vår matlagning.
Men som så ofta vid äkta kaos, så inträder en sorts underbart lugn. Känslan av att jag inte står ut med det här vardagskaoset och att jag håller på att bli galen för att jag inte får någon tid för mig själv och för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag och för att barnen är som iglar på mig dagarna i ända, den känslan förvandlas till en absolut acceptans av tillvarons beskaffenhet. Det är fascinerande, tycker jag. Så fort jag slutar FÖRSÖKA ha kontroll på tillvaron, så bara försvinner all ångest som i ett trollslag. Och det är ärligt talat verkligen något att vara tacksam för.
Så just nu vill jag nog inte ens bli frisk. För då vet jag att min kaosartade vardag kommer slå mig i huvudet igen.
Intet ont som inte för något gott med sig 😉 krya på er!
Tack, och exakt. Det är så man får tänka 😉
Jag har inga barn och kan inte sätta mig in i din situation. Men det där med en sorts underbart lugn efter kaos, det känner jag igen. Jag minns en tid av full kaos och så tre minuter mitt i som betydde allt.
Om inte annat så bygger du ditt författarskap just nu.
Ja, och det är kanske så att vi blir ganska mycket extra tacksamma över det där lugnet när det infinner sig mitt i kaos, i alla fall blir jag det. Och tack och lov att jag har mitt författarskap att bygga – det kan på sätt och vis muntra upp mig när som helst eftersom det alltid känns som om jag gör något bra när jag tänker så 😉
När jag läser det du skriver så slås jag av en sak som hände mig för sådär femton år sen. Innan dess drömde jag om att skriva men jag skrev inte.
Men så släppte jag all kontroll, alla planer, alla drömmar om att det skulle vara på ett visst sätt. Och det var där och då jag satte igång att skriva. Det var ingen skillnad från den ena dagen till den andra, mer än det där lugnet du beskriver, det där att det inte spelar så stor roll.
Ibland är livet kaotiskt, eller jag skulle vilja säga ganska ofta, i alla fall med småbarn. Och då handlar det ju om att få kontroll på saker och ting.
Men i det där totala kaoset spelar det ju ingen roll vad man gör. Det är så härligt befriande att bara släppa taget om allt och låta det bli som det blir. Det är lite som kreativiteten kan vara, att bara släppa taget.
Så njuuut av er lilla kokongtillvaro.
Ja, det där med att släppa taget om kontrollen är extremt värdefullt att kunna göra, även om det inte alltid funkar. Vi börjar så sakteliga återhämta oss här, även om jag som var först att bli sjuk också verkar vara den som blir sist frisk. Trots att barnen har sämre immunförsvar (alltså, eftersom de är barn och automatiskt har det) så har de mycket bättre allmän motståndskraft och återhämtning. Orättvist.
Nämen nej, influensan! Den tycks verkligen däcka folk till höger och vänster. Usch det låter så jobbigt och samtidigt lite fint att ni går omkring och är hängiga tillsammans.
Hoppas ni snart mår bra allihop!
/Anna
Ja, jobbigt och samtidigt lite fint är exakt på pricken hur det har varit 🙂 Hoppas också att vi mår bättre snart, vi är i alla fall på väg!
Det andra jag sänkte till tämligen bottennivå med små barn var idén om att man skulle städa. Det har sedan dess blivit lite mer städning, men någon renhetsiver har jag inte. Jag har övat upp oseendet rätt bra numera och kan strunta i städandet mycket länge. Så jo, låt influensan också vara vilotid på riktigt. Det är bra och bestäm dig för att få lite selektiv syn när det gäller hemmet.
Ja, alltså, det där med selektiv syn på hemmet är helt enkelt inget för mig. Jag har full förståelse för (och känner en viss avundsjuka på) att andra människor sänker sina städkrav när de har småbarn. Men jag klarar inte av det. Alltså – NATURLIGTVIS städar jag mindre än normalt, men det beror bara på att det inte är möjligt att hålla normal städnivå. Det beror absolut inte på att jag tycker att det är okej. Jag är nu en gång en sådan människa som lider (på riktigt – LIDER) av att ha stökigt och skitigt omkring mig. Man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att jag lider av att inte har riktigt fint omkring mig och att avsaknad av snittblommor och vackra ljusstakar gör lite ont det också. Enda sättet för mig att må bra är att försöka städa så mycket som jag bara kan och orkar. Tyvärr.
Hoppas verkligen ni mår bättre! Här gäller vattkoppor (med största sannolikhet) för den yngre delen av familjen och förkylning för mig. Jag vet inte om det har infunnit sig något underbart lugn, men jag känner mig i alla fall lite extra duktig just nu – även om jag inte skriver så mycket.
Kram!
Skönt att du känner dig duktig – det är en härlig känsla 🙂 Å, vattkoppor, spännande. Jag sade just till sambon att Buslusan ju inte haft vattkoppor och att vi borde försöka ordna det, för snart börjar hon bli så stor (jag har hört att det är bättre att få det ju yngre man är, så tacka din lyckliga stjärna). Du kan inte tänka dig att skicka lite nedsmittade kläder med posten eller så? 😉
Kram!
Så jobbigt det låter. Hoppas att ni har frisknat till nu, men att du har kunnat ta med dig lugnet.
Ja, det var en pärs. Jag tappade lugnet omedelbart dag 1 som lite friskare – och det med besked. Men nu börjar det äntligen komma tillbaka, i takt med att jag så sakteliga tar kontrollen över kaoset här. Det som hjälper mest är nog våren 🙂 Det kändes som att vi blev sjuka på vintern och när vi frisknade till var det plötsligt vår! Helt fantastiskt.
Ett sånt där riktigt härligt inlägg. Allt så på riktigt och ovanpå det en klockren insikt. Känner igen mig en del i allt det där du beskriver så otroligt bra. Och jag som inte tänkt läsa något idag, utan bara vila… Vips! Ligger är jag här och som fastklistrad vid dina äldre inlägg. Du skriver verkligen bra ? Och en tung dag har du fått mig att dra på mungiporna… ? Tack! Och fortsätt skriv, vad du än gör.
Tack Anni! Vad glad jag blir över att du till och med vill läsa – och tycker om – mina gamla inlägg. Det värmer 🙂 Hoppas att du har vilat också, och att ryggskottet ger mer sig snart.
Jag ska verkligen fortsätta skriva, det är liksom det som är livet, för mig. Men jag säger förstås detsamma till dig (eftersom det är ett så fint råd): fortsätt skriv, vad du än gör. Vila bara ordentligt först!